Integritet, som sagt. Men så kan ju bristen på detsamma också vara ett ställningstagande. Status qou, alltså.

Precis.

Vad är glädje, anyway?

Det är som att ord inte får plats, och inte vill få plats. De trängs i skallen och brottar sig genom synapserna och irrar runt runt runt. Men de får inte plats i verkligheten. De bara cirkulerar. Liksom.

Och vad är apati?

Kanske ska det vara så. När målet ligger under fötterna så finns det inte längre. Tomt. Och vad som är kvar är blåsiga cykelturer till ett jobb som jag inte vill ha och som bara tar tid från ett examensarbete som blir klart trots att det inte vill och som ändå inte kan bidra med något men som i alla fall ockuperar tid och drar undan tankarna från ensamheten och känslan av ensamheten och, ja, och vad?

Vad är kul? Alltså: "Vad är kul"? Så!

Om jag bara hade brottats mer med livet än orden så hade det kanske ordnat sig. Men det ordnar sig ändå. Det viskar orden som trängs också om. Det har redan ordnat sig och det kommer ordna sig ännu mer.

Och så blir apatin total. Och så blir apatin total. Och.

Vad jag tänker på en påskdag

Lidelsen är mig egen, det är det som är problemet.

Den där känslan i magen, det där bruset i skallen och de där tankarna som irrar omkring, kring, kring. När lidelsen blir så stark att den tar sig förbi artighet och säkerhet och kräver uppmärksamhet, märksamhet. Jag skulle ju gå till historien. Det som bankar och som vill ut skulle ju gå till historien.

Smärta är bra.

Men så tänker jag att man nog kanske ska skriva en bakvänd deckare istället, jag höll på att skriva bra. (Typiskt. Som när man känner igen sig i en berättelse om att söka på sig själv på Google). Ja, för vad är det som säger att en deckare måste börja med ett brott och sen fortsätta med en retande och i sista stund avslöjande historia om vem som begick brottet.

Min deckare ska vara bakvänd. Den ska handla om ett brott som man inte vet vilket det är och om en gärningsman som man aldrig vet vem han är. Man ska få följa skeendena runt omkring och först i slutet få reda på allt det där som är förutsättningar för en vanlig deckare.

Det är ju mycket mer intressant med lidande människor, i brottets spår, och så får man gissa sig till vad det är som gör att gärningsmannen lider sig fram till ett brott som gör att de drabbade lider sig fram till andra brott så att cykeln kan fortsätta.

Jo, det är detta jag tänker på en påskdag.

Jag är bara en pensionär i mängden

Jag vill förstöra något och bygga upp något. Destruktion och kreativitet i samma andetag, samma sekund.

Det finns mycket som får mig att börja fundera på hur jag själv är och vart jag är på väg och vad jag borde göra och framför allt hur jag borde hantera mig själv och mina relationer till andra människor. Eller mig själv och mina relationer till människor.

Det är inte på något sätt säkert att jag är en människa. Men så är ju avståndstagandet bara ett fånigt sätt och fånigt försök att försöka distansera och unikifiera mig själv från alla andra. Det finns inget sådant. Vi är alla av precis samma skrot och korn.

I vilket fall som helst så är det olika för varje dag. Ibland är jag på topp och ser fram emot allt och alla, andra dagar är jag bara en pensionär i mängden, med mina krämpor och enfaldheter.

Jag vet i alla fall att inget är gott nog för mig och att jag kommer vara en tveksam och alla gånger motvillig jurist. Jag vill förstöra och skapa något. Destruktion och kreativitet i samma andetag.

I samma sekund.

Men jag försöker så gott jag kan,
att komma förbi.

Banan(ba, ba ba - bababa)lådorna är borta, men stanken kvarstår.

"Orden ligger i vägen. De utgör en barriär.

De gör det omöjligt att veta var jag ska börja. De ligger som grus mellan verkligheten och omvärlden. Grisar ner, snurrar runt och luddar till.

På tapeten, i tapeten, hemma i Fagersjö, fanns linjer och streck i olika färger. En natt när jag låg i min säng där hemma, nyss hemkommen, stirrade jag på dem och föll. Mitt psyke och min glädje föll inom mig. Från hjärnan förbi hjärtat ner till magen. Jag ville börja gråta, som det barn jag var, men jag kunde inte.

Jag ville känna fram, ut till omvärlden, men verkligheten var för bitter för att kunna tillåta sig att sätta spår i det fysiska rummet. De spretiga linjerna var allt jag såg och fokuserade på. Jag låg med ryggen bestämt vänd mot familjen som låg på de andra sängarna i rummet.

Min hand rör sig konstant genom mitt hår och över mitt ansikte nu när jag skriver detta. Handen håller sig fast i omvärlden när verkligheten tränger sig på.

Floskler." Floskler

så var man här igen

När jag tänker efter, så har jag låtit mycket passera. Lögner, vet inte varför jag kom att tänka på det, men också på band och känslor. Kanske har det blivit en vana, men jag vet ändå inte om det är sant att det är det.

Jag låter alltså mycket passera, kanske har jag blivit van. Men så står man där och undrar om man ska låta allt passera igen. Återigen. Och sen så funderar man på, funderar jag på, om släppandet bara händer hela tiden och det är dags för mig att ta ansvar. Men så har jag ju själv släppt. Är jag släpparen eller den som blir släppt?

Morsan berättade alltid nåt om att hon tappade mig på skallen när jag var bebis.

I alla fall, eftersom jag har blivit passerad så mycket är det kanske dags för mig att acceptera att saker måste passeras ibland.

Jag kunde lika gärna ha pluggat grekiska.

För att fortsätta på det här temat. Anledningen att tystnaden känns så främmande är nog att det aldrig är tyst. Aldrig. Tankar som snurrar runt och tillbaka river så djupa ljudspår i skallen att tystnaden aldrig får grepp. Utom när man inte tänker utan bara känner. Fast då är det sorl som vilar ändå.

Jo.

Idag ska jag jobba.

Ibland räcker inte ord, jag vill kunna beskriva tomrummet. Tystnaden som viner i vinden när man går hem. Beskriva hur grus låter när det knastrar under fötterna och hur löven tveksamt hänger kvar. Hur det låter när en bil sakta närmar sig, kör förbi och sen lämnar en helt oberörd. Hur man i envishet vägrar göra annat än tänka, och tänka tyst.

När man inte ens tänker utan bara känner. Det obeskrivbara.

Känslor som är mer eller mindre än tankar, för stora för att skrivas och för banala för att yttras. Sånt som man själv inte ens förstår utan som bara finns. Men som finns så tyst att det lika gärna inte kunde ha existerat.

Jag har fastnat i ett svammel. Ett pretentiöst sådant. Lyssnar på Fuel. Och dricker rödvin.

Jag sa och säger att jag vill bli författare. Men mest känner jag mig patetisk för att jag skriver det i ett fiskeri efter stöd. Men sån är väl människan, och så fungerar väl även jag. Och jag tänkte för mig själv, under föreläsningen idag, att jag nog är mest som folk ändå. Föreläsaren hade bett mig sitta framför alla under en minut och alla skulle titta på mig och jag skulle titta på dem.

Jag tittade flyktigt omkring bland blickarna i rummet och jag försökte fokusera på ögonen men kom ändå på ibland att de tittade tillbaka och då var jag tvungen att påminna mig om att andas.

Sen tog minuten slut och läraren bad mig sitta en minut till.

Den här gången skulle jag räkna blåa och bruna ögon och sen multiplicera med två och dra av fem på varje. Han upprepade detta tre gånger, viskande in i mitt öra. Jag minns inte om jag svarade eller bara nickade. Försökte mest verka cool. Lugn.

Självklart gjorde jag inte som han sa. Jag ser trots allt för taskigt och det var trots allt motljus och en bit till alla ögon. Så jag tänkte lite klyftigt att hans tanke nog var att jag skulle möta allas blickar så jag låtsades räkna öga efter öga. Men sen blev jag nervös framåt slutet på övningen ändå eftersom jag inte hade alls hade räknat och misstänkte att Mr Erik Dahlqvist från Vardagens Teater skulle avkräva mig på siffror så jag blev ju tvungen att snabbt räkna hur många det var för att få det att gå ihop.

Men han frågade aldrig och tydligen hade jag varit lugnare andra gången. Nåja.

Så har man i alla fall beskrivit nånting och gett sig själv nån slags klapp på axeln. Utbildningen i kroppsspråk som nog mest var ett långt informativt terapipass idag var dock bra och ölen på nation var också trevlig.

Men jag vill mest beskriva hur vilsna löv låter och vad som finns i ett tomrum.

Ett ofärdigt rum, ett ofärdigt liv. Det står fortfarande bananlådor i lägenheten. Vill inte flytta på dem så att ingenting tar plats. Det tar tid att bygga saker.

Sitter iallafall inlindat i ett mysigt täcke, smuttar på kaffe och nynnar. Stjärnor omger mig och jag kraftsamlar för att skina ikapp. Vaniljvitt ärannars bytt mot mjölkgrått men mjölkpaketet är inte ens öppnat. Det är upplagt för att skära sig.

I klarspråk. Jag är snart klar med frukosten och borde ta tag i mitt liv. Inser så att det är ofärdigt och alltid kommer att vara det och funderar därför på att bara nynna vidare istället.

Tystnaden ljuder starkare än nånsin tidigare.

Vidare. Som när solen vaknar ännu en morgon och letar sig genom gardinerna. Skänker sovrummet en ljusgul nästan vaniljvit dimma. Som när man vaknar efter ännu en natt.

"Erik hade inte velat gå och lägga sig natten innan. Han hade uppehållit sig med halvtaskiga aktiviteter; gått en extra vända till affären och tittat på nyheterna och runkat. Han ville inte gå och lägga sig, det var ett sådant slöseri med tid. Och så hade hans tankar vandrat vidare medan Claes Elfsberg malde på i Rapport. Såg han förresten ändå inte ut som Jarl Alfredius? Eller var det kanske till och med Jarl? Eller var han död? Eller tvärtom? Fast så måste man ju sova också, även om det är naturens största misstag som de skrev i tidningen härom dagen. Nåja, tänkte han.

Han gjorde ofta sådär. Hoppade i tanken från en tanke till en annan. Det tog liksom aldrig slut och associationsbanorna kunde löpa flera mil innan han kom att tänka på även det. Ungefär som en modern variant av fåren som hoppar över staketet och som man räknar för att somna. Bara i att det här fallet var effekten motsatt; man höll sig själv vaken.

Ibland kunde Erik undra om det var normalt att vara så spretig i tankarna. Så hoppig. Samtidigt som han ville det trivdes han också med tanken att det kanske inte var det och att det var ett signum för just honom. Något personligt. Och så brukade han ju kalla sitt signum för sin egenkomponerade gryta. Samtidigt som han brukade småle lite liksom bara för att få det att låta roligt och mysigt.

Iallafall så tänker han nog för mycket och pratar förmodligen för mycket också. Det är därför, konstigt nog, som han ser sig själv som en drömmare. Som om att babblandet inte är ett eget karaktärsdrag utan snarare ett symptom på det inre funderandet. Men så drömmer han ändå mest i cirklar och det är där det där med grytliknelsen kommer in i bilden. Han brukar säga att det finns en massa saker i grytan – tankar och så – och att de snurrar runt när man rör om där i grytan, i hjärnan. Charmen, som han kallar det för och som han envist marknadsför med det sneda lilla leende, är att olika saker, tankar, ploppar upp hela tiden och att ingen vet vad som ska komma.

Men idag, idag är sovrummet vanlijvitt och solen vill komma in. Det är en ny dag idag och han är vidare."

Men så är väl livet. Det eviga städandet fortgår och när en vrå är ren måste en annan rensas upp medan den första dammar igen ännu en gång.

"Han var iallafall vidare."

vad det nu var

På ett ögonblick ändras förutsättningar. Framtiden förändras snabbt och framtid finns därför inte. Framtid är benämningen på något som inte finns, som inte kan beskrivas och som enbart leder till analys av det förflutna. Eller, på ren svenska, framtid finns bara i det förflutnas tanke. Eller kanske, framtid finns inte, det lever bara genom det förflutnas drömmar. Hmm, kanske inte ändå. Borde nog vara, framtid är ett tankeexperiment som aldrig lämnar historien. Äsch.

Framtiden finns inte.

Om jag så skulle blogga istället, istället för att flumma ut i låtsasfilosofi med språkliga undertoner: Idag har jag lekt mentor, köpt något jag inte borde ha köpt, tittat på film med en vän och lekt med hatten framför spegeln. Vad vore inte livet om inte en lek med sig själv? Det var kul att leka med hatten.

Jag somnade också på sängen under eftermiddagen och uteblev från advokaternas rosé på Djurgården. Var kanske lika bra.

Och om jag så också skulle fortsätta blogga istället, istället för att fundera på varför jag gör som jag gör och varför jag inte gör som jag gör och istället sluta slå knutar på tankar om bakgrund och självinsikt, så skulle jag skrivit om gårdagens utgång. Att jag hade mycket trevligt på förfest som förvandlades till en dansant brygga in i natten.

Att jag nånstans i mitten sprang på trip-trapp-trull dryg, kommenterar jag självfallet inte. Jag leker mest på och stör mig på men njuter av att jag ”har landat lite mera i (mig) själv”. Men det märks ju inte okommenterat.

Nej, jag är nog mest tyst istället. Och bitter över att allt löser sig och att allt är mest är bra. När man lägger fram det på det sättet, så...

Man ska aldrig ropa ut en seger för tidigt. Aldrig glatt och triumferande leka med tankarna och drömmarna om något som kan hända och som man vill ska hända. Det är aldrig så enkelt. Segern kommer alltid i efterskott, för sent och i grått.

Så trist är det nog kanske inte - bättre än så är det - men man ska aldrig ropa ut en seger för tidigt.

- - -

Vädret är grått, moln har belägrat mig. Jag är fast i en ljus etta som tillhör någon annan och jag försöker distrahera mig med kommentatorsrösten från teven. Det är vm i simning.
Jag hade middag här i lägenheten igår, med R och H. Jag bjöd på risotto, den blev bra. Idag funderar jag på om jag ska anlägga skägg, men inser att det ändå inte kommer lösa mitt mysterium. För det kommer det inte. Jag funderar därför istället på om jag verkligen passar i snus. Har aldrig sett det som en accessoar. Satsradningar är jobbiga läsa, men avslappnande att skriva

Men så är ju livet just en accessoar. Eller snarare tvärtom; kroppen och det andra yttre är livets accessoar.

Men så tar jag mig samman, inser ingenting och nickar med den insikten. Idag ska jag jobba och jag vill att det ska bli trevligt. Make it happen.

Det blir aldrig som man har tänkt sig, tänker jag sen. Men sen igen, det blir aldrig som man tänker sig för att man har tänkt annat.

Over and out.

Ska nog börja skriva igen. Kanske inte här. Men någonstans.

Jo, så är det nog.