I dessa tider

med blå himmel

Nästan som nyfrälst

Det här året har hittills varit perfekt. Inte av någon speciell anledning. Bara bra, liksom.

bambadambadambam!

Jag ska dansa genom livet.

Genom medgång och motgång ska jag dansa. Ja det ska jag.

snart är våren tillbaka, jag lovar

Skrivkramp. Kramp. Och så sitter jag med lite bas i ett par kortbyxor och bara hoppas att allt ska flyta fram så fint och lugnt som det alltid brukar göra. Men inget, inte nu. Jag sitter istället som en tjugohundratalets ferdinand framför högtalarna, diggar och sneglar på alla de andra små duktiga juridikstudenterna som stångas så fint nere på JB. Jag har varit där, tänker jag, men jag är här nu. Här bredvid mina högtalare. Lyssnar till musiken och drömmer. Texterna är saksamma, jag är inte sån, jag skiter i dem. Visst jag lyssnar ibland, skapar min egen mening. Anammar en rad här och där och sjunger med lite men framför allt diggar jag. Och sitter i mina kortbyxor.

visslar lite.
gungar lite.
sjunger lite.

ler lite.

Skallen är trädkrona

Utanför mitt fönster står ett lagom stort träd. Det har en lagom stor stam som efter ett par meter delar sig i fyra stora grenar. Sen är det ett stort myller av små och ännu mindre grenar som retar hjärnan, de går inte att få grepp om. Som skallen ungefär. På en stabil stam finns denna boll som sen spretar åt alla håll. Nåväl, trädet är fint i alla fall och en dag som denna när solen skiner och himlen är alldeles vackert blå fattas bara en sak: löv. Gröna löv i tusental som lätt vajar i vinden.

Blah.

Jag måste plugga, det är det som är grejen. Och jag kommer plugga, det vet jag. Ska bara samla lite motivation först. Visst solen och blåheten och det vackra ogreppbara trädet finns ju där, i alla sin ära, men tröttheten gör sig påmind. Och jag som ska lösa Algeriets problem på seminariet imorgon. Nice.

justnunynnapå

lyssnapåjassochsoulhumör

Är på lyssnapåjassochsoulhumör idag och är i en skrivaihopsaker- period. Och sjungaochnynnamedimusikenhumör. Men det är som det är. Idag har varit en lång dag. En arbetsam och trött dag. En viktig och en fladdrig dag. Jag flängde från hemmet till seminariet innan solen knappt kommit upp och flängde sen till biblioteket. Sen flängde jag åt saluhallen och sen flängde jag tillbaka. Och så flängde jag till Eriksberg och tillbaka igen. Och så till mio och till en vän. Fram och tillbaka. Fast ändå framåt. Nu ska jag nynna vidare och sen rubikskuba lite för att sen ladda inför morgondagen.

Även om imorgon redan är här och idag blott ett minne är. Ett gott minne som jag bär.

For reasons unknown

klockan nolltvånollsju. Min hjärna har legat i koma i två dygn och vaknat en januarinatt. Mitt i natten. Helt plötsligt satte jag mej med prydlig handstil och mitt nya gäng av böcker och började gräva i internationella konflikter. Det sista jag minns innan denna galna återkomst är en pizzabuffé nere på stan. Vi satt i sköna fåtöljer i ett hörn. Jag tittade på en fontän och skämtade om att jag skulle ha en sån i vardagsrummet. Sen tänkte jag att jag skulle köpa en sån där skön fåtölj. Det tänker jag också fortfarande. Jag har sneglat på en, flörtat med den lite då och då. Vill man så kan man och är det så så ska man. Så bör man. Men nåväl - men nåväl? - såhär nolltvåtolv mitt i en januarinatt har jag ändå resten av medvetandet och brist på skäl. Jag ska ha den där fåtöljen. Det kommer bli en fin liten läshörna. Vad nu jag ska läsa.

Mitt hjärta slår inte som det gjorde igår

Det här är ju nice. När jag tittade ut genom fönstret härom minuten så fick jag verkligen känslan av att det är ljust nu. Och det är ljust nu. Kanske är det snön som gör det, vad vet jag, men nu är snart våren på väg och sen är det sommar och sen är det la vida loca. Eller nja, kanske att ta i, men visst är det skönt med vår och sommar? Det fina vädret, ledigheten, nya vanor och återkomna känslor. Vårkänslor. Redan den fjärde januari. Bättre för tidigt än för sent, som jag skulle ha kunnat säga.

Gråsnökänsla

Nu har jag en sån där gråsnökänsla. Lugn men grå, grå men snäll. En känsla som liksom infinner sig på en sekund och som om man inte är riktigt uppmärksam ger sig av efter ytterligare några ynka sekunder. Som om att känslan bara ville påminna en om att den faktiskt existerar någonstans. Kanske är det så. Eller så är det kanske kroppen som för en kort sekund vill påminna en om den där känslan man hade för länge sedan. Känslan var i alla fall här för en kort sekund. Några bilder av grå snö i en snöstorm i en stockholmsförort i mitten av januari fladdrar förbi snabbt. Trygghet men trötthet och stress men noggrannhet skymtar i ögonvrån. Kanske väntade jag på en buss då. Eller så var det något annat jag väntade på.

Utanför snöar det i alla fall en aning. Inte mycket men tillräckligt för att man ska bli påmind om det. Gräset syns fortfarande. Jag funderar på om det är slaskigt, får för mig att det inte är det. Ska gå till polisstationen snart och sen åka nånstans. Åka till nånstans i Stockholm. Får se vart det blir. Gråsnö omger mig och jag ska ta över världen. Inte bokstavligt, men nästan. Trust me, take me by the hand, you won't need money.

Och nyår var helt crazy

Förra årets insikt: Att vara helt ärlig mot sig själv.
Vunnen insikt och kunskap måste brukas för att bli nyttig. Inte alltid mot andra dock, ärlighet kan såra även de som ligger på botten. Därför kan det vara värt att hålla inne på sin egen ärlighet och låta det hela vara

Annars så tuffar det på. Jag har kommit långt och vill komma längre. Förlorade men fick tillbaka de goda omdömena och lever bättre än någonsin. Att släppa taget är inte alltid enkelt men det måste man lära sig. Och det gjorde jag. Har inget behov av att gotta mig i det dock. Det som händer det händer och vad som händer det händer. Status quo: inget för mig.
Jag har också fixat egen lägenhet, har ökat på vänskaran och är frisk. Vad mer kan man önska sig? Mycket mer. Mycket vill ha mer. Inget att sakna dock. Framtiden ska önskas men inte saknas.
Så vad ska tjugohundraåtta bjuda på då? Tja, det får vi se. Lite mindre snäll? Kanske bäst så. Lite mindre elak? Det också.

So long.

Yeah Baby!!

En dag som denna

Tjugohundrasju. Det mänskliga psyket tycks vara konstruerat så att det alltid intalar sig själv att det senaste är det mesta. Men likväl är det övertygande och hjärncellerna tuggar frenetiskt i sig av det och tuggar sen på om hur det mesta har varit det mesta. Och så också för mig. Frågan som nu kvarstår efter allt intalande är därför: hur blev det så här? Följt av en liknande: vad var det som hände?

Och sen slåss hjärncellerna. En av dem sjunger tillbedjande om fjädrar. Det berättar i en lidelsefull sång om hur hon var en fjäder som flöt vackert och var speciell, så speciell. Och hur det sedan ville att fjädern skulle flyta starkare än aldrig men hur det trots alla försök att få det att flyta högre bara misslyckades. Hur det i ett kontrollfrenesi pustade och blåste på fjädern men då bara blåste det längre och längre bort. Det är en vemodig hjärncell. En insiktsfull och förstående hjärncell, men en självhatande hjärncell. ”Vad gjorde jag då? Vad gjorde jag där, vad i helvete gjorde jag där? Jag hör inte hemma här!”.

Sen hörs en annan röst i huvudet. Den överröstar plötsligt allt annat och berättar om sitt kungadöme och sina riddare som minsann har ställt alla gudlösa mot väggen. De som är felaktiga ska alla samma öde möta. Hjärncellen målar upp bilden av ett fältslag som tog slut och som tog en oväntad vändning. Den heliga slakten hade i början varit häftig men det hade lugnat ned sig och hamnat i ett vapenstillestånd. Men vapenstilleståndet hade sen också tagit slut, som av en befallning från gud själv. Den ena kämpen hade satt upp ett tält på slagfältet och istället bjudit på te. Alla svärd var förbytta mot gitarrer. Det var ingen vacker tebjudning, men den var inte blodig. ”Där var vi, med vårt springande och förvirrande, men jag såg inte mitt förvirrande någonstans.”

Dess två hjärnceller sjunger starkast, men det finns en uppsjö av andra också. Hjärnceller är många och de bestiger huvudet med olika befallningar och påbud. En hjärncell sjunger om vackra stränder och höga berg, en annan sjunger om fina väggar och spruckna tapeter. En sjunger om blinkande ögon och en ytterliggare sjunger om rosor och choklad. Den sjunger om skolådor med foton och förhoppningar om gemensamma stjärntittningar. Det finns hjärnceller som sjunger om det mesta. De är märkta med en tvåa, två nollor och en sjua och de berättar om arbete, svett och tårar. Om brustna hjärtan, kärlek och framtiden.

När jag ska återberätta året blir det dock med andra ord. Kanske en annan dag när det inte finns förvirrande hjärnceller omkring.

Frågan

Och så kom frågan. Han hade just penetrerat en bit grillad potatis med gaffeln och släppt bytet i munnen. Precis när hans tänder delade biten i två delar kom frågan flygande mot honom, spottad som av en kanon. Han var säker på att hon egentligen inte menade så mycket med den. Det var en enkel fråga, en sådan fråga som man mycket väl kunde ställa vid det här laget. Likväl hade han ingen aning om hur han skulle reagera och framför allt inte vad han skulle svara. Problemet för honom var inte så mycket vad han skulle svara först utan vad han skulle svara sen. Vad han skulle svara på följdfrågorna. Och hur han skulle motivera sina följdsvar. Hur han skulle motivera sitt eget liv.
_ Och så satt hon där framför honom med ett vinglas i handen som hon sakta förde mot munnen. Hon såg inte belåten ut, det var inte så att hon hade försökt sätta dit honom. Han insåg det i alla fall. Ändå kunde han inte låta bli att fundera på varför det var så viktigt. För att dröja ut sekunderna något längre och vinna sig själv lite tid bytte han därför fokus. Bredvid dem, utanför fönstret, var en bil på väg in i ett garage. De hade stannat på gatan och väntade på att garageporten skulle röra på sig. I sekunderna innan garagedörren hade försvunnit helt och blottat det mörka hålet i byggnaden kom det en äldre kvinna gående på gatan. Hon hade givetvis kunnat vänta några sekunder och låta bilen lämna gatan och köra in i garaget. Men det gjorde hon inte. Hon masade sig istället sakta framåt, blockerade infarten och lät den av otålighet vibrerande bilen vänta utanför. Han fick för sig att det var symboliskt. Han kunde dock inte sätta fingret på vad. Tänk om det var så att han kände den där kvinnan. Eller kanske tvärtom. Eller kanske bilen. Han visste inte.
_ När han vände tillbaka blicken mot henne började han inse att det var lönlöst den här gången också. Han hade varit tyst alldeles för länge. Genom att inte svara direkt och obevekligt på hennes fråga hade han svarat på en annan. Eller kanske till och med svarat på den hon ställde, men indirekt. Hennes då förutsättningslösa, glada blick hade nu bytts mot en smalare. Ögonen talade till honom på ett sätt som få förstod, det var som att ögonen levde sitt eget liv. De krävde flera svar. Medan munnen hade ställt en fråga och tyst väntat på det och sörplat vin hade ögonen gått steget längre. De hade nästan förstått och ville nu veta mer. Obevekligt veta mer.
_ Han svarade att han inte visste. Tittade snabbt ut på gatan igen. Bilen var borta, kvinnan också. Det var skönt det i alla fall. Sen förklarade han snabbt att det var så länge sen. Tiden går fort.
_ Hon verkade nöja sig med det, ögonen var tillbaka till sitt vanliga jag. De tittade nästan på honom förlåtande. Som att de nu förstod allt och därför bad om ursäkt för sin hets och stridighet. Men de förstod ingenting. Han föraktade dem, de var lika blinda som alla andra. Men så var det ju så han ville ha det.
_ Och så frågade han sen om de skulle ha dessert. Hon ville mycket gärna ha det. Hon hade säkert glömt bort deras lilla batalj tio minuter tidigare och lite gjorde väl det. Inte för att han hade glömt, aldrig skulle han göra det. Men för att hon hade gjort det. Kanske kunde det funka ändå. Så länge inte ögonen blev obevekliga. Han föraktade dem. Kanske skulle han kyssa henne.

Kvällarna i garaget

Men så mindes han plötsligt en saga som han brukade berätta när han var liten. Den hade handlat om ett litet troll som kunde göra sig osynligt. Han hade hittat på historien och berättat den för sin yngre bror om kvällarna. Periodvis hade de delat rum och innan de somnade drog han historien om trollet och hur det hade kommit på villovägar ifrån sina föräldrar. I sagan var det en liten hare som lurade iväg trollet och som sen när den hade tröttnat hade lämnat honom ensam i skogen. Trollet var dock inte ensamt där ute i skogen särskilt länge. Han fann ganska snart en liten groda som höll honom sällskap. Trollet och grodan brukade leka eller bara sitta på en strand vid en liten sjö där ute i skogen. När de blev hungriga klättrade trollet upp i ett träd och hämtade kottar som de sen åt.
_ Hans bror hade tyckt om sagan, det trodde han i alla fall i efterhand. Han hade lurat i honom att han hade träffat trollet på riktigt och att sagan egentligen var sann. Han hade också lurat i honom att man oftast inte kunde se trollet eftersom det var osynligt långa tider och mycket blyg. Och så höll de på. Han berättade godnattsagor för sin bror som handlade om vänskapsband och trygghet, hans bror lyssnade plikttroget och drömde gott om natten.
_ Det var först senare som han hade förstått vidden av det han hade gjort. I berättelsen hade trollet så småningom hamnat i en människofamilj. En dag när det hade varit uppe i trädet för att hämta kottar gick en familj förbi och trollet hade av rädsla tappat greppet och fallit ner i familjens picknickväska. Det var visserligen inte alls vanligt att människor rörde sig i den delen av skogen och trollet hade aldrig ens sett en människa men ner i picknickkorgen föll han. Väl där hade han glömt kotten han höll i handen och stället börjat äta av maten.
_ Familjen blev givetvis förvånad och rädd när de kom fram till gläntan i skogen, brett ut filten och tittat ner i korgen. Den lilla flickan i familjen höll för ögonen och modern bad en tyst bön medan fadern tog tag i det då sovande trollet. Trollet vaknade i samma sekund men kände av någon anledning trygghet där i familjens närvaro. Och som av en vacker slump kände även familjen snabbt en trygghet. De adopterade trollet och tog med det hem till staden.
_ Grodan i sagan glömdes dock snabbt bort. Vad är vänskap i jämförelse med familj. Visst, vissa kvällar kom grodan tillbaka in i sagan och besökte trollet, men den trogne vännen rörde sig enbart i periferin. Bara några enstaka inhopp, som då det räddade det lilla trollet från dess mamma som ville ta med det hem till skogen igen påminde om vänskapen och det som en gång hade varit. Varken han eller hans bror reflekterade dock särskilt mycket över det då när de skulle sova i garaget. Då var det bara sagan i dess enklaste form som betydde något. För honom hur han fick berätta om familjelycka och för hans bror som fick sova sött om natten. Mycket mer än så var det inte då. Berättandet gjorde verkligheten till en saga och sagan till verklighet. De kunde glömma garaget och allt det andra och istället tänka på det de inte hade.

Senare – långt, långt senare – insåg han så kanske vidden av det han då hade gjort. Hur han hade bytt garaget mot ett hus, hur han hade bytt de själva mot ett troll. Hur detta sagans elaka monster hade fått symbolisera trygghet, vänskap och kärlek. Hur trollets föräldrar inte hade brytt sig och hur varelser av ett helt annat väsen, riktiga människor, hade fått ta hand om trollet på ett sätt hans eget slag inte förmådde. Men det var bara kanske. Det fanns ingen anledning att då senare – långt, långt senare – grotta i det. Men trollet, det kom han ihåg.

fortare

Han betraktade sprickorna i tapeten. På den tiden var det fortfarande inte ovanligt att husen sakta rörde på sig så att tapeterna sprack. Det var som att också huset kände omvärldens rörelser och sakta vred på sig av obehag. Han hade vaknat några minuter tidigare till de många snabba dunsarna. Terrorn hade till slut spridit sig till hans grannar. Vad hade han gjort för att förtjäna det? Vad hade han gjort för att vara förtjänt av tung bas som spred sig genom väggarna?
_ Då, när de frågorna flockades i hans huvud, hade han ännu inte förstått räckvidden av det som hade hänt ett par veckor innan. Då hade han suttit på middag med några nära vänner och lyssnat på deras diskussioner och själv kastat sig in i några av dem. De hade suttit fyra stycken runt ett bord och ätit den obligatoriska pastan och druckit det anonyma vinet. Han hade till och med bjudit på kaffe. Det hade förväntats av honom och han hade förväntat det av sig själv. Att huset rörde på sig även då hade han inte lagt märke till.
_ Givetvis hade han varit medveten om att något var på gång. En vecka innan middagen hade han mött två vänner på ett kafé inne i staden. Inte samtidigt och inte på samma plats, men efter varandra bredvid varandra. Då hade han vagt uppfattat en oro. Han hade inte kunnat sätta fingret på vad det var och han spelade vackert med i det artiga spelet. Han tackade snällt när kvinnan bakom disken rekommenderade en annan dryck och han fråga pliktskyldigt intresserat hur maten smakade. Och när han låg och betraktade tapeterna funderade han på om hans bekanta redan då hade upptäckt de sprickor som nu dagade sig. Han mindes att han hade flackat med blicken båda gångerna även om han nu för sig själv påstod att det då var av olika anledningar. Men så är det ju så med sprickor som med mycket annat, de river upp det som en gång varit beständigt och helt. Lika litet som sprickor förmår hålla ihop förmår flackande ögon fokusera.
_ Det tänkte han på när han betraktade sprickorna i tapeten. Till slut avbröts dunsandet och han kunde med säkerhet lämna sängen. Han drog upp persiennerna och tittade med livlös och trött blick ut på det spruckna snötäcket. Inte ens snön ville spela med i hans spel, men det brydde han sig inte om. Istället smög han tyst ut i det större rummet och beredde sig en kopp kaffe. Om hans mor hade sett honom hade hon kanske betraktat honom med gillande min. Om hon hade varit där hade hon kanske redan väntat med en kopp i handen. Nu slog han istället på tv:n för att få lite sällskap till filmjölken och kaffet.