När jag tänker efter, så har jag låtit mycket passera. Lögner, vet inte varför jag kom att tänka på det, men också på band och känslor. Kanske har det blivit en vana, men jag vet ändå inte om det är sant att det är det.
Jag låter alltså mycket passera, kanske har jag blivit van. Men så står man där och undrar om man ska låta allt passera igen. Återigen. Och sen så funderar man på, funderar jag på, om släppandet bara händer hela tiden och det är dags för mig att ta ansvar. Men så har jag ju själv släppt. Är jag släpparen eller den som blir släppt?
Morsan berättade alltid nåt om att hon tappade mig på skallen när jag var bebis.
I alla fall, eftersom jag har blivit passerad så mycket är det kanske dags för mig att acceptera att saker måste passeras ibland.
Jag kunde lika gärna ha pluggat grekiska.
