Skallen är trädkrona

Utanför mitt fönster står ett lagom stort träd. Det har en lagom stor stam som efter ett par meter delar sig i fyra stora grenar. Sen är det ett stort myller av små och ännu mindre grenar som retar hjärnan, de går inte att få grepp om. Som skallen ungefär. På en stabil stam finns denna boll som sen spretar åt alla håll. Nåväl, trädet är fint i alla fall och en dag som denna när solen skiner och himlen är alldeles vackert blå fattas bara en sak: löv. Gröna löv i tusental som lätt vajar i vinden.

Blah.

Jag måste plugga, det är det som är grejen. Och jag kommer plugga, det vet jag. Ska bara samla lite motivation först. Visst solen och blåheten och det vackra ogreppbara trädet finns ju där, i alla sin ära, men tröttheten gör sig påmind. Och jag som ska lösa Algeriets problem på seminariet imorgon. Nice.

justnunynnapå

lyssnapåjassochsoulhumör

Är på lyssnapåjassochsoulhumör idag och är i en skrivaihopsaker- period. Och sjungaochnynnamedimusikenhumör. Men det är som det är. Idag har varit en lång dag. En arbetsam och trött dag. En viktig och en fladdrig dag. Jag flängde från hemmet till seminariet innan solen knappt kommit upp och flängde sen till biblioteket. Sen flängde jag åt saluhallen och sen flängde jag tillbaka. Och så flängde jag till Eriksberg och tillbaka igen. Och så till mio och till en vän. Fram och tillbaka. Fast ändå framåt. Nu ska jag nynna vidare och sen rubikskuba lite för att sen ladda inför morgondagen.

Även om imorgon redan är här och idag blott ett minne är. Ett gott minne som jag bär.

For reasons unknown

klockan nolltvånollsju. Min hjärna har legat i koma i två dygn och vaknat en januarinatt. Mitt i natten. Helt plötsligt satte jag mej med prydlig handstil och mitt nya gäng av böcker och började gräva i internationella konflikter. Det sista jag minns innan denna galna återkomst är en pizzabuffé nere på stan. Vi satt i sköna fåtöljer i ett hörn. Jag tittade på en fontän och skämtade om att jag skulle ha en sån i vardagsrummet. Sen tänkte jag att jag skulle köpa en sån där skön fåtölj. Det tänker jag också fortfarande. Jag har sneglat på en, flörtat med den lite då och då. Vill man så kan man och är det så så ska man. Så bör man. Men nåväl - men nåväl? - såhär nolltvåtolv mitt i en januarinatt har jag ändå resten av medvetandet och brist på skäl. Jag ska ha den där fåtöljen. Det kommer bli en fin liten läshörna. Vad nu jag ska läsa.

Mitt hjärta slår inte som det gjorde igår

Det här är ju nice. När jag tittade ut genom fönstret härom minuten så fick jag verkligen känslan av att det är ljust nu. Och det är ljust nu. Kanske är det snön som gör det, vad vet jag, men nu är snart våren på väg och sen är det sommar och sen är det la vida loca. Eller nja, kanske att ta i, men visst är det skönt med vår och sommar? Det fina vädret, ledigheten, nya vanor och återkomna känslor. Vårkänslor. Redan den fjärde januari. Bättre för tidigt än för sent, som jag skulle ha kunnat säga.

Gråsnökänsla

Nu har jag en sån där gråsnökänsla. Lugn men grå, grå men snäll. En känsla som liksom infinner sig på en sekund och som om man inte är riktigt uppmärksam ger sig av efter ytterligare några ynka sekunder. Som om att känslan bara ville påminna en om att den faktiskt existerar någonstans. Kanske är det så. Eller så är det kanske kroppen som för en kort sekund vill påminna en om den där känslan man hade för länge sedan. Känslan var i alla fall här för en kort sekund. Några bilder av grå snö i en snöstorm i en stockholmsförort i mitten av januari fladdrar förbi snabbt. Trygghet men trötthet och stress men noggrannhet skymtar i ögonvrån. Kanske väntade jag på en buss då. Eller så var det något annat jag väntade på.

Utanför snöar det i alla fall en aning. Inte mycket men tillräckligt för att man ska bli påmind om det. Gräset syns fortfarande. Jag funderar på om det är slaskigt, får för mig att det inte är det. Ska gå till polisstationen snart och sen åka nånstans. Åka till nånstans i Stockholm. Får se vart det blir. Gråsnö omger mig och jag ska ta över världen. Inte bokstavligt, men nästan. Trust me, take me by the hand, you won't need money.

Och nyår var helt crazy

Förra årets insikt: Att vara helt ärlig mot sig själv.
Vunnen insikt och kunskap måste brukas för att bli nyttig. Inte alltid mot andra dock, ärlighet kan såra även de som ligger på botten. Därför kan det vara värt att hålla inne på sin egen ärlighet och låta det hela vara

Annars så tuffar det på. Jag har kommit långt och vill komma längre. Förlorade men fick tillbaka de goda omdömena och lever bättre än någonsin. Att släppa taget är inte alltid enkelt men det måste man lära sig. Och det gjorde jag. Har inget behov av att gotta mig i det dock. Det som händer det händer och vad som händer det händer. Status quo: inget för mig.
Jag har också fixat egen lägenhet, har ökat på vänskaran och är frisk. Vad mer kan man önska sig? Mycket mer. Mycket vill ha mer. Inget att sakna dock. Framtiden ska önskas men inte saknas.
Så vad ska tjugohundraåtta bjuda på då? Tja, det får vi se. Lite mindre snäll? Kanske bäst så. Lite mindre elak? Det också.

So long.

Yeah Baby!!