lördag, september 12, 2009

För att fortsätta på det här temat. Anledningen att tystnaden känns så främmande är nog att det aldrig är tyst. Aldrig. Tankar som snurrar runt och tillbaka river så djupa ljudspår i skallen att tystnaden aldrig får grepp. Utom när man inte tänker utan bara känner. Fast då är det sorl som vilar ändå.

Jo.

Idag ska jag jobba.

fredag, september 11, 2009

Ibland räcker inte ord, jag vill kunna beskriva tomrummet. Tystnaden som viner i vinden när man går hem. Beskriva hur grus låter när det knastrar under fötterna och hur löven tveksamt hänger kvar. Hur det låter när en bil sakta närmar sig, kör förbi och sen lämnar en helt oberörd. Hur man i envishet vägrar göra annat än tänka, och tänka tyst.

När man inte ens tänker utan bara känner. Det obeskrivbara.

Känslor som är mer eller mindre än tankar, för stora för att skrivas och för banala för att yttras. Sånt som man själv inte ens förstår utan som bara finns. Men som finns så tyst att det lika gärna inte kunde ha existerat.

Jag har fastnat i ett svammel. Ett pretentiöst sådant. Lyssnar på Fuel. Och dricker rödvin.

Jag sa och säger att jag vill bli författare. Men mest känner jag mig patetisk för att jag skriver det i ett fiskeri efter stöd. Men sån är väl människan, och så fungerar väl även jag. Och jag tänkte för mig själv, under föreläsningen idag, att jag nog är mest som folk ändå. Föreläsaren hade bett mig sitta framför alla under en minut och alla skulle titta på mig och jag skulle titta på dem.

Jag tittade flyktigt omkring bland blickarna i rummet och jag försökte fokusera på ögonen men kom ändå på ibland att de tittade tillbaka och då var jag tvungen att påminna mig om att andas.

Sen tog minuten slut och läraren bad mig sitta en minut till.

Den här gången skulle jag räkna blåa och bruna ögon och sen multiplicera med två och dra av fem på varje. Han upprepade detta tre gånger, viskande in i mitt öra. Jag minns inte om jag svarade eller bara nickade. Försökte mest verka cool. Lugn.

Självklart gjorde jag inte som han sa. Jag ser trots allt för taskigt och det var trots allt motljus och en bit till alla ögon. Så jag tänkte lite klyftigt att hans tanke nog var att jag skulle möta allas blickar så jag låtsades räkna öga efter öga. Men sen blev jag nervös framåt slutet på övningen ändå eftersom jag inte hade alls hade räknat och misstänkte att Mr Erik Dahlqvist från Vardagens Teater skulle avkräva mig på siffror så jag blev ju tvungen att snabbt räkna hur många det var för att få det att gå ihop.

Men han frågade aldrig och tydligen hade jag varit lugnare andra gången. Nåja.

Så har man i alla fall beskrivit nånting och gett sig själv nån slags klapp på axeln. Utbildningen i kroppsspråk som nog mest var ett långt informativt terapipass idag var dock bra och ölen på nation var också trevlig.

Men jag vill mest beskriva hur vilsna löv låter och vad som finns i ett tomrum.

tisdag, september 08, 2009

Ett ofärdigt rum, ett ofärdigt liv. Det står fortfarande bananlådor i lägenheten. Vill inte flytta på dem så att ingenting tar plats. Det tar tid att bygga saker.

Sitter iallafall inlindat i ett mysigt täcke, smuttar på kaffe och nynnar. Stjärnor omger mig och jag kraftsamlar för att skina ikapp. Vaniljvitt ärannars bytt mot mjölkgrått men mjölkpaketet är inte ens öppnat. Det är upplagt för att skära sig.

I klarspråk. Jag är snart klar med frukosten och borde ta tag i mitt liv. Inser så att det är ofärdigt och alltid kommer att vara det och funderar därför på att bara nynna vidare istället.

Tystnaden ljuder starkare än nånsin tidigare.

lördag, september 05, 2009

Vidare. Som när solen vaknar ännu en morgon och letar sig genom gardinerna. Skänker sovrummet en ljusgul nästan vaniljvit dimma. Som när man vaknar efter ännu en natt.

"Erik hade inte velat gå och lägga sig natten innan. Han hade uppehållit sig med halvtaskiga aktiviteter; gått en extra vända till affären och tittat på nyheterna och runkat. Han ville inte gå och lägga sig, det var ett sådant slöseri med tid. Och så hade hans tankar vandrat vidare medan Claes Elfsberg malde på i Rapport. Såg han förresten ändå inte ut som Jarl Alfredius? Eller var det kanske till och med Jarl? Eller var han död? Eller tvärtom? Fast så måste man ju sova också, även om det är naturens största misstag som de skrev i tidningen härom dagen. Nåja, tänkte han.

Han gjorde ofta sådär. Hoppade i tanken från en tanke till en annan. Det tog liksom aldrig slut och associationsbanorna kunde löpa flera mil innan han kom att tänka på även det. Ungefär som en modern variant av fåren som hoppar över staketet och som man räknar för att somna. Bara i att det här fallet var effekten motsatt; man höll sig själv vaken.

Ibland kunde Erik undra om det var normalt att vara så spretig i tankarna. Så hoppig. Samtidigt som han ville det trivdes han också med tanken att det kanske inte var det och att det var ett signum för just honom. Något personligt. Och så brukade han ju kalla sitt signum för sin egenkomponerade gryta. Samtidigt som han brukade småle lite liksom bara för att få det att låta roligt och mysigt.

Iallafall så tänker han nog för mycket och pratar förmodligen för mycket också. Det är därför, konstigt nog, som han ser sig själv som en drömmare. Som om att babblandet inte är ett eget karaktärsdrag utan snarare ett symptom på det inre funderandet. Men så drömmer han ändå mest i cirklar och det är där det där med grytliknelsen kommer in i bilden. Han brukar säga att det finns en massa saker i grytan – tankar och så – och att de snurrar runt när man rör om där i grytan, i hjärnan. Charmen, som han kallar det för och som han envist marknadsför med det sneda lilla leende, är att olika saker, tankar, ploppar upp hela tiden och att ingen vet vad som ska komma.

Men idag, idag är sovrummet vanlijvitt och solen vill komma in. Det är en ny dag idag och han är vidare."

Men så är väl livet. Det eviga städandet fortgår och när en vrå är ren måste en annan rensas upp medan den första dammar igen ännu en gång.

"Han var iallafall vidare."