Vad jag tänker på en påskdag

Lidelsen är mig egen, det är det som är problemet.

Den där känslan i magen, det där bruset i skallen och de där tankarna som irrar omkring, kring, kring. När lidelsen blir så stark att den tar sig förbi artighet och säkerhet och kräver uppmärksamhet, märksamhet. Jag skulle ju gå till historien. Det som bankar och som vill ut skulle ju gå till historien.

Smärta är bra.

Men så tänker jag att man nog kanske ska skriva en bakvänd deckare istället, jag höll på att skriva bra. (Typiskt. Som när man känner igen sig i en berättelse om att söka på sig själv på Google). Ja, för vad är det som säger att en deckare måste börja med ett brott och sen fortsätta med en retande och i sista stund avslöjande historia om vem som begick brottet.

Min deckare ska vara bakvänd. Den ska handla om ett brott som man inte vet vilket det är och om en gärningsman som man aldrig vet vem han är. Man ska få följa skeendena runt omkring och först i slutet få reda på allt det där som är förutsättningar för en vanlig deckare.

Det är ju mycket mer intressant med lidande människor, i brottets spår, och så får man gissa sig till vad det är som gör att gärningsmannen lider sig fram till ett brott som gör att de drabbade lider sig fram till andra brott så att cykeln kan fortsätta.

Jo, det är detta jag tänker på en påskdag.