Selfdeception. Nästan lika vackert som en ensam källardörr. När ska det nånsin sluta? Men så är ju en fråga inte mer än en trevan efter förståelse i denna värld. Det kommer lösa sig och alla skyar kommer rämna. Det kommer bli jobbigt och ytterst inget annat än underbart.

Fast just nu undrar jag iochför sig inget annat än när svammlet ska sluta.

Jag hade fest igår. För mig själv. I nästan en halvtimma rockade jag loss inne hos E. Det var inget tragiskt eller tråkigt i det, det var inget annat än underbart. Jag ensam med sprit och bra musik och ett danshumör som hette duga. Undrar om inte jag kommer bli alkoholist ändå. Jag vet att det inte är nåt att skämta om, men tanken slår mig och jag vet att det egentligen är oroväckande. Egentligen.

Men som jag dansade. Och som jag dansade. Dansade och dansar. Jag älskar verkligen att dansa. Undrar bara när jag ska dansa ikapp mig själv. Det hela slutade med att jag dansade och gjorde inget annat än dansa. Som jag brukar. Och det spektaklet slutade med att hon stod inne i mitt rum och tittade vilka böcker jag hade. Till slut. Innan hon blev tyst svammlade hon nåt om att det angav vilken slags person jag är. Undrar om inte jag är en ganska tragisk person då.

Tragiskt. Men så är ju livet en tragedi. Fast å andra sidan fick jag ju upp champagneflaskan.

Å andra sidan så fick jag ju upp champagneflaskan. Upprepningar.

Upp champagneflaskan.

Och jag lurar mig själv. Vad ska bli dagens lögn?