Jag är ledsen kära läsare, men jag har dåliga nyheter. Tentan gick åt helvete. Det är svårt att sätta fingret på vart det gick åt skogen, vad det var som stjälpte. Men det gick ett par tusen meter ner till de magmafyllda brinnande kamrarna.

Veckorna innan tentan hade jag våndats. Sovit dåligt, försökt plugga på de luckor jag tyckte mig kunna finna, levt i oro och känt hur paniken slog sina klor om mig, tvingade ner mig och stirrade mig i ögonen.

Jag kände mig körd. Visst, jag försökte låtsas som ingenting, sa till mig själv att ”det kommer gå bra”. Försökte spela det spel som jag annars är så duktig på att spela. Men inte ens det gick vägen den här gången. Panik var ordet och jag levde i dess bojor.

När sedan tentan var skriven och katastrofen fullbordad sa jag att anledningen var att jag inte pluggat tillräckligt. Jag erkände för mig själv att jag gjort ett dåligt jobb och fokuserat på fel saker under terminen. Ok, det där var väl en sanning med modifikation, det absolut första jag gjorde efter tentan var tyvärr att supa mig redlöst berusad. Det var ett mindre bra tilltag som det också inte kunde sluta i annat än katastrof. Och det gjorde det också. Jag var på extremt bra humör hela kvällen. Men jag gjorde bort mig inför kompisar.

Det hela slutade gråtande i min korridor i armarna på människor som betyder mycket för mig.

Men i alla fall. Svaret på frågan varför jag presterat så dåligt var först att jag studerat dåligt. Såhär med lite perspektiv inser jag att så nog inte var fallet. Visserligen hade jag inte kämpat och presterat på topp under terminen, men jag hade faktiskt pluggat och jag har och hade det mesta under kontroll. Så vad var då problemet. Dagens svar tillika avståndstagande från det tidigare erkännandet är att det är paniken som var boven i dramat.

Det känns tungt att erkänna det också. Jag har alltid trott och tyckt att jag är bra på att hantera stressituationer. Och det är jag också, annars har jag alltid presterat som bäst under stress och tidigare provsituationer har jag klarat galant. Första tentan gick ju utomordentligt bra och IB-proven var ju de otroligt ångestfyllda att göra, men de gick bra de mer. Problemet den här gången var nog att jag under repetitionsperioden allt för ofta tänkte att jag är dålig och att jag inte kan sakerna vi läst. De tankarna orsakade förmodligen stress- och panikkänslan.

Och det var nog dessa som gjorde att jag under tentan satt och stirrade på tentafrågorna, upp i taket, på frågorna igen och kände hur all kunskap rann ur mig som blodet ur en slaktad gris eller hoppet ur en som fått sin tro motbevisad.

Men kan inte tänka annat än att det verkliga problemet är att jag tänker för mycket. Som vanligt.