Tog en sväng till Oslo häromveckan. Ingen långtur eller så, bara nattbussen dit och nattbussen hem natten efter. Jag och två utbytisar kom på den briljanta idén. Vi tittade på holmenkollen, nån stor park med en gigantisk fallossymbol, vikingaskepp och lite annat smått och gott.


Så långt allt väl. Förutom att jag på bussen dit blev påhoppad av en mytoman eller liknande. Precis när jag satt mig på bussen i Stockholm satte sig en ganska snygg tjej på andra sidan gången. ”Ska ni till Oslo?”, frågade hon. Jag tänkte att det är väl klart men svarade lite mer artigt. Vi började prata och nöjd var väl jag för det eftersom det inte är varje dag som en snygg tjej flörtar med en… Nåja, host…. Hehe. I alla fall. Hon bjöd sen på den mest fantastiska historien efter den andra och jag började förlora hoppet.

Hon sa att hon va 24, vilket hon kanske var, men hon hävdade också att hon ägde två lägenheter och ett stort hus. Att hon hade en egen modeaffär i Stockholm, att hon studerade till barnläkare (om man nu ens kan plugga till det enbart, nåja) på distans(!), att hon legat i koma veckan innan och att hon veckan innan det förlöst ett barn och att hon samma vecka som vi åkte till Oslo hade legat inne på sjukhus ett par dagar p.g.a. för stort intag av sömntabletter, att hon kunde 7 språk flytande och att hon självmant flyttat till Sverige från Bangladesh fyra år tidigare. Hon hade dessutom lärt sig svenska flytande på tre månader.

Jag visste inte vad jag skulle tro förutom att jag var lättad när hon gick av bussen i Västerås.

Sen kunde jag inte sova. Inte på grund av henne, men bussen. Hade åkta nattbuss en gång innan, från Köpenhamn förra sommaren när jag blev mer eller mindre strandad där (en lång historia, eller kanske inte så lång, men får ta den en annan gång.). Den gången var bussen fullsatt och jag fick inte en blund under natten. Den här gången var bussen rätt glest befolkad, men jag fick inte för den skull en blund. Så när vi kom till Oslo på morgonen var jag mer eller mindre död. Men efter en dubbel espresso och två koppar kaffe var jag back on track.

Resan hem var dock om möjligt ännu värre. När jag och ena utbytisen kom till busstationen i Oslo (den andra åkte till Köpenhamn istället) stod där ingen buss men gott och väl en massa andra människor. Efter lite snabbhuvudräkning insåg jag att alla inte skulle få plats på bussen. Om det nu skulle koma någon buss. Det gjorde det till slut, 20 minuter efter utsatt tid, och även om de skaffade en till buss så var bussen till brädden fylld med personer. Jag tänkte för mig själv att det skulle bli en lång natt. Och det blev det också.

Bakom mig och utbytisen satt en familj med en skrikande liten unge som bestämt sig för att träna upp sin sångröst hela natten (hon kommer inte bli någon bra sångerska, såvida hon inte ska sjunga till death metal eller liknande…). Och framför oss satt ett större sällskap norska pensionärer som inte förstått att på en nattbuss vill folk sova. Så de snappsade, åt kex och diskuterade högljutt. När man sa till dem ignorerade de. Till detta var norskan framför mig rätt stor till växten och eftersom modern hade den skrikande sopranen i knäet bakom mig kunde jag inte luta bak stolen (ville i alla fall inte av barmhärtighet). Så när norskan började luta bak sin stol fick jag ett hum av hur det är att sitta inlåst i en sardinburk. Jag påtalade problemet för den dryga norskan. Hon sa att hon förstod och fällde upp stolen igen.

Men norrmän är sluga människor. Mycket sluga. När jag somnat fällde hon ner stolen likt en press på mig och låtsades sova när jag försökte protestera och streta imot.

Natten blev lång.

Men på det stora hela var det värt resan. Visst jag har ännu en gång lovat mig själv att jag aldrig mer ska åka nattbuss. Men misstänker att minnet kommer tyna och min studentplånbok ropa efter billigast möjliga resan om jag ut i stora vida världen ska…