Usch vad negativa och kvasiångestladdade gårdagens inlägg blev. Sånt händer. Tydligen.

Sitter som vanligt i gråhetens lilla studentuniversum och funderar över allt och inget. Filosoferar över det som kunnat vara och glömmer det som är. Springer till sängen, gömmer mig under kudden och förtränger det som borde vara. Önskar att det som kommer förblir var det aldrig varit och bygger ett drömslott i tanken av alla de drömmar jag glömt.

Sen så ringer telefonen. Jag vaknar ur min låtsasdvala, rundar bordet och svarar med den mest sömniga röst som min strupe förmår frammana.

Det finns en dikt skriven av Robert Frost som heter The Road Not Taken. Den finns med i filmen Dead Poets Society. Jag tycker om den dikten. Den återspeglar dels att det är svårt att ta beslut och bestämma sig för vad man vill och vad man ska göra. Göra med sitt liv framför allt. Dels ansluter den sig till idén att man ska ta den vägen som är mindre bevandrad och därmed den väg som man själv vill gå. Fast bara därför att man vill det, för det finns ingen annan anledning till det. Alla vägar är i slutändan likadana. Typ.

Och applicerat på verkligheten är det skit samma. Det finns saker som man borde göra, som man vill göra och som man också gör. Bara det att alla beslut ligger i slutändan i händerna på någon annan. Jag beslutar ofrivilligt å dina vägnar, du å mina. Sådan är den bittra verkligheten.

Kärlek och omtanke som ett fängelse snarare än en frigörelse. Sen att fängslandet också är en trygghet, det är en annan sak.

Som sagt. Dina val formar mig och mina dig. D.v.s. om du omger dig med mig. Snurrigt, snurrigt.

Annars? Jo det var ju det här med studierna, va. Jag har kommit en bit på väg. Men vägen är lång och korsningarna många.

Och slutet gott allt gott? Nej, för jag gömmer mig under kudden igen. Hur nu det går till, den är ju ganska liten. Men om inte jag ser så ser ingen mig.

Typ.

Som om att det här blev mindre kvasiångestladdat. Fast å andra sidan, det blev det ju.