Ångestmusik.
Jag vet inte varför jag lyssnar på det. Väldigt onödigt. Doesn’t do any good. Men likväl stänger jag in Morrissey i högtalarna. Inte för att han behöver vara ångestladdad. Antar att det beror på sammanhangen. Eller nej. Inte det heller, snarare sammanhangen som man först lyssnade på honom i. Det var ett tag sen nu. Minns det fortfarande. Borde inte. Måste inte.
Borde inte, måste inte.
Sen får jag ett sms och blir glad.
Och Morrissey mässar vidare.
Aja, imorgon ska jag i alla fall jobba. I två veckor. Har ingen aning hur det kommer sluta. Ska i princip jobba heltid i två veckor samtidigt som juridiken kräver i ännu en heltid och Ekonomikum står och ropar i ett annat hörn.
Sen så finns det ju det viktigaste. Eller var nu det innebär. Varje dag frågar jag mig vad som är viktigast. Varje dag får jag ett nytt svar. Vad betyder det? Att allt är viktigt? Att inget är viktigt? I vart fall inte det senaste..
Antar att jag bara är kramsjuk. Jag tycker om kramar. De är varma och trygga. Man skänker det man tar emot. Och vice versa. Varma kramar är hur bra som helst. Och mysiga.
Imorgon: jobb från klockan 07.00 och efter det föreläsning om Culpa.
Skyldig? Kanske.
9 kommentarer:
Och sen så är det ju bevisat att kramar är bra för människor! Så Hug on! :)
Kramar e helt enkelt det bästa som finns :)
Min dator får för sig att stanna en stund varje gång jag tittar in här.
Dumt va.
Men kramar är inte helt dumt.
Sjukt kärleksfullt (när dom är på riktigt)
*Kramar han länge*
Ångestmusik är förgörande, men man kanske behöver det emellanåt..? Hur går det med den alldeles underbara rättegångsserien då? Halvvägs nu? ;)
Usch, please don't remind me. Har väl kommit ungefär en sjättedel... suck
Det var väl bra. Kursen började väl nyligen... Kämpa på :)
En hel vecka utan att du uppdaterat bloggen. INTE NÖJD! Men jag tycker om dig en dag. kjamkjam
Where did u go cotten-eye joe? Lite action, tack! :)
Skicka en kommentar