live the dream, live the dream, live the dream

Mitt skrivbord är en enda röra. Ekelöf ligger utspridd över halva bordet styckad i flera mindre delar. När jag väl konsumerat en av delarna hastar jag ivrigt till nästa och suger i mig glädjen. Emellanåt nafsar jag på mina naglar.

Har ingen aning om hur det kommer gå. Är uppriktigt sagt livrädd. Så jag biter mer på naglarna, stirrar ut genom fönstret, funderar och knäpper. Knäpper till.

Jag kommer ihåg när jag hörde talas om Bloc Party för första gången. Det var våren tjugohundrafem, strax efter deras debutalbum, som en polare på jobbet tipsade mig. De passade mig perfekt. Och de gör det fortfarande. Har väntat alldeles för länge på att köpa deras andra album.

I alla fall. De är duktiga.

När trummorna och gitarrerna vaknar ryser jag. Det bästa med den här är ändå texten med tydliga referenserna till verkligheten och en av Bret Easton Ellis böcker. OBS! Inte American Psycho!

Och jag, jag sitter här med en styckad Ekelöf och funderar på om jag ska begrava kunskapen eller målsättningen inom mig. Blir nog både och. Kvar blir bara Ekelöfs blodröda skin.

Den tjugofemte ska jag på bryggan. Om inte förr. Eller var det plankan?