När jag satt i korridorens vardagsrum tidigare idag rasslade det till bland löven - det står ett par blommor förvisade i ett hörn och dess blad fladdrade som av en vind. Undrar vad det var för en slags vind egentligen. En förändringens vind? En dåtidens vind? Eller kanske ingen vind alls? Bara ett enskilt fladdrande som för att göra mig påmind om deras existens. Kanske tackade de mig för att jag vattnade dem igår och spädde på deras liv. Vem vet…
Har tittat på mer än halva första säsongen av Sopranos nu i alla fall. Det är ett bra tidsfördriv.
Tidsfördriv förresten, de kan ta sig alla möjliga former och uttryck. Man kanske tar en kopp kaffe på ett kafé, läser en bok eller tittar ut genom fönstret. Eller tittar på sopranos då såklart. Men varför vill man fördriva tiden? Det är som att man har bråttom nånstans. Till döden? Vem vet…
Eller så fördriver man tiden till dess man kan använda den för att göra någon nytta. Det vill säga när man spenderar den tillsammans med nån annan. Då kanske man lever tiden med en kortlek, över en bit mat eller i sovrummets vrå. Kanske är det så, men somehow slår det mig att man likväl fördriver tiden då. Och om nu detta samspel och samliv med andra också är fördrivande av tid, vad är då inte det? Vem vet…
Kanske jobbet? Det tänker jag i alla fall inte på som att fördriva tiden. Men ändå så är ju det en kamp med och mot klockan och jobbet fyller ju inte vårt liv med mening. Man fördriver liksom där, av nytta kanske, tiden framåt och bortåt för att låta den göra nytta nån annanstans. Vem vet…
Döden kan ju då bli den enda slutsatsen. Man fördriver tiden till dess tiden tar slut och döden tar vid. Men då, då är ju fördrivandet av tiden själva livets mening?
Och jag, jag fortsätter helt enkelt att titta på sopranos, och det här, det har fördrivit min tid i ca sju minuter. Eller så var det kanske tiden som fördrev mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar