Var lugn, sommaren är snart slut

Omöjligt obegripligare

Tystnaden tilltalar en. Den smyger i luften och viskar sitt underfundiga budskap: här är tyst. Och tyst är det. Sverige är stillhetens och lugnets verklighet, säger de, och visst är det sant på sitt eget lilla vis. Helt tyst är det dock inte, som tystast är det när vinden blåser. Då förstärks tystnadens budskap och den smälter samman med stillheten. När träden böjer sig för vinden och tystnaden viskar som högst är stillheten allt som existerar.

Jag satt på en bergstopp här om dagen mitt i den stillheten. Med en bok framför mig eller bredvid mig lyssnade jag på viskningarna och andades rytmiskt. Här hemma i Sverige finns inte samma slags stillhet men där är snudd på lika stark. Viskningarna är inte lika högljudda och stillheten inte lika stark men i gengäld existerar den överallt.

Och utanför mitt fönster står så träden helt stilla, viskningarna är ohörbara och jag undrar om det inte egentligen ska vara annorlunda. Men så kommer jag ihåg att det alltid är så. Bortblåst bland de förvirrade meningarna irrar en vilsen själ ibland men den hittar alltid tillbaka. Tillbaka från leendet och tillbaka från dansandet. Tillbaka från öldrickandet, älskandet och skrattandet.

Det som är underbart är förgängligt men det som är underbart är beständigt. Folk är rädda för att smälta samman och folk är rädda för det som sliter isär. Det är som att vi upplever en gemensam antisocial revolution; alla med alla en kamp alla mot alla. Precis som livet är det därför helt obegripligt.