Ibland räcker inte ord, jag vill kunna beskriva tomrummet. Tystnaden som viner i vinden när man går hem. Beskriva hur grus låter när det knastrar under fötterna och hur löven tveksamt hänger kvar. Hur det låter när en bil sakta närmar sig, kör förbi och sen lämnar en helt oberörd. Hur man i envishet vägrar göra annat än tänka, och tänka tyst.

När man inte ens tänker utan bara känner. Det obeskrivbara.

Känslor som är mer eller mindre än tankar, för stora för att skrivas och för banala för att yttras. Sånt som man själv inte ens förstår utan som bara finns. Men som finns så tyst att det lika gärna inte kunde ha existerat.

Jag har fastnat i ett svammel. Ett pretentiöst sådant. Lyssnar på Fuel. Och dricker rödvin.

Jag sa och säger att jag vill bli författare. Men mest känner jag mig patetisk för att jag skriver det i ett fiskeri efter stöd. Men sån är väl människan, och så fungerar väl även jag. Och jag tänkte för mig själv, under föreläsningen idag, att jag nog är mest som folk ändå. Föreläsaren hade bett mig sitta framför alla under en minut och alla skulle titta på mig och jag skulle titta på dem.

Jag tittade flyktigt omkring bland blickarna i rummet och jag försökte fokusera på ögonen men kom ändå på ibland att de tittade tillbaka och då var jag tvungen att påminna mig om att andas.

Sen tog minuten slut och läraren bad mig sitta en minut till.

Den här gången skulle jag räkna blåa och bruna ögon och sen multiplicera med två och dra av fem på varje. Han upprepade detta tre gånger, viskande in i mitt öra. Jag minns inte om jag svarade eller bara nickade. Försökte mest verka cool. Lugn.

Självklart gjorde jag inte som han sa. Jag ser trots allt för taskigt och det var trots allt motljus och en bit till alla ögon. Så jag tänkte lite klyftigt att hans tanke nog var att jag skulle möta allas blickar så jag låtsades räkna öga efter öga. Men sen blev jag nervös framåt slutet på övningen ändå eftersom jag inte hade alls hade räknat och misstänkte att Mr Erik Dahlqvist från Vardagens Teater skulle avkräva mig på siffror så jag blev ju tvungen att snabbt räkna hur många det var för att få det att gå ihop.

Men han frågade aldrig och tydligen hade jag varit lugnare andra gången. Nåja.

Så har man i alla fall beskrivit nånting och gett sig själv nån slags klapp på axeln. Utbildningen i kroppsspråk som nog mest var ett långt informativt terapipass idag var dock bra och ölen på nation var också trevlig.

Men jag vill mest beskriva hur vilsna löv låter och vad som finns i ett tomrum.