Jag drömmer. Drömmer drömmer. Som vanligt. Moment of truth. I always feel the same. Och det är just det som har varit det underbara men smått frustrerande på samma gång här i uppsala. Samtidigt som jag åtnjutit anseendet av success och framgång och populäritet så lever den gamla Benny kvar.

Så lever Benny kvar. Den som egentligen existerar. Den som bara existerar.
Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur jag ska tackla det. För jag är inte sådan. Egentligen vill jag inget annat än bli omhändertagen Näväl nog om det.

Nu ska jag förebereda mig för Uppsalanatten.