Men Uppsalanatten existerade inte den heller. Det enda som existerade var musik, ett fönster, någon enstaka fallande sönflinga, en ensam lyktstolpe som trotsade allt och tända ljus.

I köket stod två ensamma ölflaskor.

Men det är väl så det ska vara. Nog så jag vill ha det. Ellerhur?! Ty annars hade jag väl slagit in på en annan väg. Och trotsat. Ellerhur...


Men nu står sig dagen stark. Den är matt. Matt är vad den är. Och helt underbar. För jag vill inte att den ska vara något annat. Jag tvingar mig till att se den så.

Fyran är levererad - femman kom väl bort någonstans - nästa PM hägrar i horisonten, arbetet väntar tyst. Det är väl. Kylskåpet fyllt och magen likaså. Så det spelar ingen roll. I must not go down that road.

The road not taken... Haha, sånt är livet. Bara en massa vägar överallt.

Och utanför har det fallit någon snöflinga, en vit arm flyger fram och tillbaka i fönstret mitt emot. Ryggen mot. Matta gröna tallar, och matta gråa hus. Allt är matt.

Men jag är färg. Ellerhur....