We tend to die young....

Som de svenska soldaterna i Afganistan och hon som skär handlederna i ett av rummen här i Uppsala. Det ena ursäktar inte det andra. Men tyvärr är det så. Skillnaden är väl att soldaterna i Afganistan visste vad de gav sig in på. De visste att uppdraget i ett främmande land erbjöd osäkerhet och hot om våld och bråd död.

De visste det. Därför hoppas jag att de svenska soldaterna är kvar. De är där för att bidra med fred och trygghet för de familjer som arbetar för brödfödan där. Det finns en anledning varför svenska soldater inte springer runt med sina vapen riktade mot folk, varför de inte färdas i stora bepansrade fordon som strf 90 eller Sisu. För att främja fred och därigenom utstråla fred.

Jag önskar jag kunde utstråla fred. Var elak igår när jag inte borde det. Inte så att jag tycker det är ok att utstråla elakhet, bara att det finns mer eller mindre värre tillfällen. Och igår var ett sådant. Visst, det finns ursäkter. Men de väger lätt.

Och det är stunder som dessa jag finner att jag är svag. Jag bryr mig, därför blir jag arg på mig själv. Och ledsen. Men det går över. Endast styrka i sig själv kan få fram medmänsklighet och empati.

Annars är det en studiernas dag. Snön har slutat falla utanför men den ligger fortfarande och väntar denna första advent på granarna och gräsen. Inte på vägarna. Där har folk trampat ihjäl snöflingorna.

"...
Ett liv i en storm.
Ett liv med en lätt duns
avslutat
bredvid miljontals andra.
En krasch, en kollision med marken.

En plötslig konfrontation med ensamheten på alla snöflingors
kyrkogård.

En krasch, en kollision med en gemensam isolering.
En krasch, en kollision med en ensamhet i isolering.

En snöflinga lever sitt liv i en storm.
En snöflingas sökande är enorm."

Gillar den dikten.

Så det är biblioteket som möjligtvis väntar. PM måste skrivas. Sverige, EU och offentlighetsprincipen. Den funkar. Var bara inte på humör igår.

Men kanske idag.

Goddag!