Allt handlar egentligen om självförtroende. Insikt i sin djupaste form. Insikt om sig själv, hur man ser världen och hur man tror världen ser på sig själv. Och man är evigt pessimistisk. För alla handlar det om självförtroende. Lika mycket för han som går med svansen högt och han som sitter i hörnet. Tyst.

Och ibland är man missförstådd. Andra ser en uppenbarligen inte som man själv ser sig. Det där synsättet som man tror sig bli sedd med, det där synsättet som man använder sig av, kan lika gärna vara illusion som verklighet.

Vad blir det av en människa? Vad gör henne till det hon är? Vad gör henne trevlig? Vad gör henne svag? Och vad är det som gör att hon trots svagheterna ses som stark?

Frågor utan svar. Svar utan frågor. Likväl gror reflektionerna och tankarna inom oss alla. Om man bara tittar. Noga. Då kan man se det. Om man funderar över vilka som är runt omkring en och hur de agerar och hur de talar och hur de tittar. Inte tittar. Då kan man se att de egentligen inte är så annorlunda. Egentligen.

Idag small ena ugnen på jobbet. Glassplittret flög säkert en tio meter. Tur att ingen blev skadad. Innan det hade ena burkautomaten gått sönder. Och så sprang det ju runt en yngling med en flaska Bacardi som han drack ur. Han hann gå innan jag kastade ut honom.

Kanske är det ändå ett individuellt problem. Kanske är det inte generellt. Kanske kan det vara så. Utblottad. Ja, jag är det nu. För när man känner det där sticket av avund i magen. När man börjar fundera på vad alla andra är och inte på vad man själv är, då är man nog riktigt fel ute. Kanske insikten kan rädda mig. Men egentligen så råder den ju ingen bot. Kanske gör tanken bara sakerna värre.

Kommer ångra detta.

Anyway, på föreläsningen igår i magistern så berättade damen från hyresgästföreningen att hon gjort en utredning om radon. Typ. Vet inte vilken relevans det hade. Men det fick följden att hon fick speeda igenom massa saker på slutet av föreläsningen. Men hon var ju ändå tusen gånger bättre än Mr Torbjörn.

Imorgon: Jobb.