Och solen har sin gång, som Hemingway skrev. Och det har den sannerligen. Bra det.

Och vintern har sin gång. Och? Och! Och våren kommer med dess död. Kanske inte död, det var ovanligt drastiskt av mig att skriva. Ovanligt? Sen när är jag vanlig? Alltid? Usch, jag borde verkligen sluta dividera med mig. Känns smått surrealistiskt. Men vad gör man inte när man varken orkar städa eller plugga? Fy mig! Skam. Borde flyta genom min kropp. För alla mina synder. Synd det. Synd att jag inte flyter.

Suck. Svammel i vanlig ordning. När ska jag sluta? I vanlig ordning.

Men våren är på väg. Något försenad i och för sig, men den är välkommen ändå. Bättre sent än aldrig som talesättet säger. Har bloggat dåligt den senaste tiden. Men vad spelar det för roll? Hah, det är lustigt. Startade denna blog med föresatsen att skriva om det s.k. livet på juridicum. Nu, så här ca 8 månader senare, har jag insett att det knappt finns ett liv där.

Med det menar jag två saker. Det första att det finns flera liv där på institutionen. Studentens, festprissens (fast det är ju å andra sidan samma sak, eller?), hjärtekrossarens, o.s.v. Det andra att det inte finns något liv alls. Svårt att välja. Du får välja.

Nåväl, våren var det ja. Det har kommit nu. Solen skiner, träden börjar vakna, hjärtat börjar tina. Upp. Upp går det för mig. Det mesta alltså.

Gick från stationen hem igår. Underbart. Gick förbi stora torget som nästan låg öde, upp för Drottninggatan, förbi Stockholms nation och slottet, förbi Carolina Rediviva, och fann mig själv på kyrkogården. Vilket bättre ställe att återuppstå på än det där alla ligger döda? Där det bara de levande finns?

Det finns ingen motsägelse i det.

Annat än att våren har kommit och att solen har sin gång. Klura på den du!

Ska väl ta och städa då…