Igår vad det korridorsfest här i Flogsta. Kul. Mycket. Mer finns egentligen inte att säga.

Imorgon är det tre veckor kvar till tentamen. Det kommer bli min första 22 poängstentamen och kanske är det så att rädslan börjar smyga sig på mig nu. Jag är nästan helt säker på att jag såg den skymta runt hörnet nere vid ICA här om dagen. Och visst är det så att den kanske är befogad den rädslan. Jag kunde ha pluggat mer. Jag kunde ha tagit mig i kragen mer.

Det är lustigt det där med rädsla egentligen. Det är så mycket med den. Det är ju inte bara rädslan i sig som skrämmer, även om mycket av det ligger just i själva känslan. Men det jobbiga med rädslan är ju vad man är rädd för. Och då handlar det ju egentligen mycket om feghet: hur mycket man vågar "ta tjuren vid hornen" så att säga.

Och jag är ruskigt feg när det kommer till vissa saker. Känslosamma saker. Som när det gäller prov, ta nya kontakter osv.

Som när man står vid vägskäl och kan ta båda vägarna med olika utfall men som i det korta loppet båda är minst lika godtagbara. Att säga hej till den där människan som man vill lära känna kan visserligen vara något utomordentligt bra, men att inte säga hej innebär bara att livet går vidare. Visserligen utan ett möjligt vackert inslag, men i det enskilda fallet så är det egentligen sak samma.

Så länge det inte blir en vana. Så länge det inte blir en vana att inte plugga. Så länge det inte blir en vana att inte säga hej till folk. Så länge det inte blir en vana att trotsa sina fegheter och ta itu med rädslorna. För visst är det ju så att man både har saker att vinna som saker att förlora.

När ska jag ta itu med ovanan att inte trotsa fegheterna?

Men festen igår var i alla fall lyckad. Även om den innehöll stora som små misslyckanden. T.ex. att råka bränna några av köttbitarna på grillen, tappa bort kameran otaliga gånger, spilla öl på golvet och göra fel saker med fel människor. I sina sammanhan kanske det inte var så olyckligt. Grillen var varm, kameran är lite otymplig och lätt att glömma, jag ville dansa till den där låten och spillde därav och fel människor är ju egentligen alltid ur andra synvinklar helt rätt människor.

Men det var en lyckad fest. Folk jag inte sett eller umgåtts med på LÄNGE kom förbi, jag blev inte för breusad, bra musik spelades, jag hade riktigt kul och jag fick sova utan att bli störd.

I sina sammanhang kan även de värsta sortens misslyckanden och fegheter blekna. Så även om rädslan inför den stora sabeltandade tentamen börjar blåsa upp sig som ett stort svart moln på himlen så finns det botemedel.

Imorgon: Plugg.