Men mest av allt vill jag bara sitta och lyssna på musik. Sitta vid skrivbordet eller på den berömda sängen och titta ut på ovädret som drar förbi utanför. Titta på blixtarna, se träden svaja, beundra de fallande dropparna och det nedstörtande haglet. Ryckas med i till exempel Keane’s "This is the Last Time". Sjunga med så att grannen blir tokig.

Ibland kan de mest underliga saker slå mig. Som t.ex. att vi alla är som snöflingor. Vita och oskyldiga och unika till en början och sedan förvandlade till grått och äckligt snöblask. Men å andra sidan är det ju oundvikligt och det ligger inget negativt i det. Vi ska alla bli snöslask och det är bara att acceptera.

Jaa, så är det. Jag vill bara titta ut genom fönstret med en frånvarande blick fäst vid ovädret utanför. Man kan inte fästa blicken vid oväder, det är det som är så underbart. Jag vet att jag svamlar, but what can a man do? Det är ju bara dagar kvar till tentan.

Hmm, en till sak slår mig. Trots att vi alla är snöflingor brinner det en eld inom oss. En snöflingas dilemma: brinna upp och försvinna eller svalna och bli till snöslask. Ett svårt val.

Om en vecka fyller jag år. Ännu ett år har med andra ord passerat. Det går snabbt, men så känns det också som en evighet sedan sist. En sak är i alla fall säker, grannen bredvid har fått stå ut med mycket sång från min sida. Och mer lär det bli.

Äsch, tillbaka till föreläsningsanteckningarna…