Efterbliven

”Ey, chilla, vill du ha en bussbiljett?”, frågar den coole och sträcker fram handen med den ihopknöglade biljetten till tjejen.
Så blir bussen trång. Alla de som stått i kö och väntat och som sedan flockats framför dörrarna i regnet väller in på bussen som en enformig massa. Alla mot samma mål, alla med samma vassa armbågar, samma målmedvetna, kalla blick och alla med samma attityd av ensamhet. Som om att de andra i kön inte existerar tränger sig människorna in i bussen, viftar sina kort, forcerar sig mot de spridda platserna och klämmer in sig på sätena med lättade ansiktsuttryck. Somliga får dock inte plats så det står en kille i gången. Han ser sig lite nyfiket omkring och vet nog inte riktigt vad han ska göra av sig själv. Osäker. Sneglar åt olika håll med sin halvtomma blick, vaggar lite som en efterbliven med jackan på sned, virriga tankar och en tung ryggsäck. Så gungar han – livet väger - gungar i takt med bussens krängningar på vägen framåt mot alla destinationer vilka vartefter de passerar låter människorna, passagerarna passera honom. Så stiger så småningom en dam av bussen och den efterblivne får en plats som han med en belåten min slår sig ner på efter att med en orolig blick ha sneglat lite omkring sig då han är rädd för att någon annan vill ha sätet. Han invaderar det. Självständig. Leendet är på plats och med en nöjd känsla tar han av sig ryggsäcken. Livet väger.
Sen är allt glömt.