Så det är dags för sena nätter igen. Ögonen grusas, förhoppningar vägras. Sjungande med musiken och tända ljus bakom mig sitter jag med pennan i min hand eller handen mot ett tangenbord. Både förtroendeingivande och lugnande.

Det regnade i Uppsala idag. Åtminstone ett tag. Det var väl ingen överraskning egentligen. Visste vad som väntade mig så jag tog det med ro och bar med mig ett paraply när jag gick hemifrån.

Men regnet slutade någon gång där mitt på dagen. Även det var väl väntat. Jag hade liksom väntat ut det. Försökte så innerligt. Så innerligt så innerligt. Men man kan inte få allt här i världen. Ja, jag talar om solen alltså. För jag menar, regnet må ha gått över men solen lös likväl med sin frånvaro.

Fast det kändes som att det regnade inom mig ändå. Men det går väl över det också.

Får jag sona för mina brott nu? Fel fråga kanske: gör jag annat än krossar drömmar och hjärtan? Det är en högst befogad fråga såhär på hösten.

Ja. Vad ska man säga?

Mötte en Håstad idag, men blev inte klokare på det.

Snart: en regnfri dag.

Jag vet att den kommer.