För R som skulle påminna mig.

Att förlika sig med idén. Det är inte alltid lätt att förlika sig med idén. Även så här i trötthetens timma då dimmorna sakta rulla in och livet är en kuliss, även då måste man förlika sig med idén. Idén om livet. Idén om juvelerna och dödskallarna.

Att förlika sig med dödskallarna.

Varje kväll somnar jag. Varje natt sover jag, varje morgon vaknar jag. Men jag vaknar till samma gråa värld, till samma gråa höst, samma gråa liv, samma gråa förlikning. Jag vill inte att det ska vara såhär.

Påminner om min moder, kanske inte min moder, någons moder. Förmaningar växer sig fram. Manar på mig. I huvudet. Att man inte alltid får som man vill.

Man får inte alltid som man vill.

Det är också något att förhålla sig till. Att förlika sig med. En idé om livet snarare än livet i sig. Och så suckar man.

Jag vill inte.

Men mor manar på.

Så när ridån har gått ner, herren har passerar och man återigen står i foajén. Sneglar lite. Alldeles tyst. Det enda som hörs är de egna tankarna. De egna idéerna. Finns det mer därom?

Finns det något mer, något, mer, därom? Därom vadå?, undrar man då. Ja, sig själv!?

Om allt bara är kulisser så finns det säkerligen fler kulisser och kanske någonting bakom kulisserna. Ja, i de dimhöljda sinnenas värld där allt är höljt i dunkel… Svammel. Osar som svavel. Nej, det gäller bara att förlika sig, att förlika sig med idén.

Idén om att livet är en kuliss och att man inte alltid får som man vill.

Ja, så är det!

Och. Nej, det gäller att förlika sig. Ahh, sluta upprepa och älta! Gå vidare istället! Eller nej, jag kan gå vidare. Sluta älta och lev vidare.

Vidare i ett dunkel.