Den stora arvsvalen strandade på självaste Mount Everest. Vinden ven där uppe och de stackars basgrupperna turades om att fäktas med tältpinnarna utanför tältet. Agell stod med beundran i blick på grannbergstoppen och beskådade skådespelet.

Välkommen till första seminariet på arvsrätten.

Bara jag som önskar testamentera min juristutbildning och hoppa från balkongen på trädgårdsgatan? Vafan, det är ju så man kroknar. Här sitter man halva natten och hela jävla morgonen och pluggar och så är det förgäves. Man sitter och försöker trycka in den där satans kunskapen, pressa in de där förbannade sidorna i öronen i hopp om att nå nån slags insikt och så får man bara ett jävla trams tillbaka i form av osammanhängande ickesvar och extensiva omtolkningar av analoga referenser från nåt som liknar ett annat universum.

Och sen när man väl har blivit nerputtad från berget, glidit som den av skitsnack fullproppade val man är, ner för backen, så hamnar man i en psykotisk seminarieuppgift som handlar om saker. SAKER! Vadå för jävla saker? Fattar ju inte ett skit! Sitter på andra våningen i Dag Hamarskjölds knä, suger på tummen och önskar att farbror doktorn kommer med en tvångströja. Men det är klart att han inte gör det. Så man blir där sittandes med Mr Snurrhåstads svartmagi och kastar formler för att försöka skingra dimman.

Good luck.

Så vad jag fick göra var att vända mig tillbaka till arvsvalen och hoppas på lugn och ro. Bara det att jag fick slåss mot nuffror istället.

Suck.

Har jag nånsin berättat att jag verkligen tycker om juridikstudierna?

Imorgon: cyberspace och sakträningsrace