Beståendehet. Minnen som är bra är ofta också bestående. I princip alltid bestående. Visst, riktigt dåliga minnen, hur mycket man än försöker förtränga dem, är också bestående. Men de braiga minnena är ändå bestående och när man vill kan man plocka fram dem ur minnet och le lite grann.

Eller njaaa. Vid närmare eftertanke så plockar man nog inte fram minnena och ler lite grann åt dem. Det är snarare som att minnena efter mödosam kamp eller efter behövlig vila letar sig fram till medvetandet och tvingar fram ett efterlängtat leende.

Ett av mina bestående minnen är när jag våren 2005 - senvår var det och sommaren skymtade i horisonten - åkte ner till Lund. Anledningen var en slags miljökonferens med en massa seminarier om miljö och arbetet för bättre miljö, som jag blivit inbjuden och av mig själv anmäld till. Väl där nere i den otroligt vackra och trevliga studentstaden hälsade jag på några kompisar och vi gick över Mårtenstorget mot en 7Eleven, tror jag det var, och köpte varsin glass. Det var otroligt vackert väder och vi satte oss sen på nån uteservering på Stortorget. Det var ungefär då som jag bestämde mig för att plugga i Lund. Jag hade i princip redan kommit på det efter ett studiebesök och så där, men det var droppen som fick bägaren att rinna över. På ett positivt sätt.

Men av olika anledningar hamnade jag i Uppsala och det har ju visat sig vara bra ändå. Beståendeheten till trots.

Jag satt och funderade nyss på om jag skulle göra nåt som jag gjort förut men göra det på ett mer nyanserat och riktigt sätt. Jag tror att jag beslutade mig för att inte göra det. Men eftersom jag gillar att härmas så kanske jag gör det ändå. Jag vet inte.

Känner på mig att det här kommer bli ett jobbigt långt inlägg. I alla fall.

Här i Uppsala kör vi för övrigt med basgrupper och jag har överlevt ett gäng by now. Eller ett gäng har överlevt mig, det är bara att välja. Just nu sitter jag fast i den s.k. modegruppen och den är fast med mig. Jag gillar modegruppen dock. Den är bra.

Vi rockar på seminarierna och vi livar upp seminariegruppen lite tror jag. Hoppas jag i alla fall.
Det var det jag ville säga.

Nu: sjunga med i musiken.
Sen: nåt annat, oklart vad.
Imorgon: Kanske vakna till en underbaring. Det är sånt som skänker beståendehet.