Jaha och okej och jag vet inte. Men Snerikes var kallt.

1.
- Tjena, vad gör du här?
- Jag vet inte, tror jag gled in på ett bananskal.

2.
Jag blir stucken en lapp i handen, det står inträdesbiljett på den och jag nickar kort ett tack. Lite senare kommer en annan och erbjuder mer entré. Jag försöker se vilsen ut. Bredvid mig står en kille och försöker dricka ur två flaskor samtidigt. Tydligen skojade han bara. Jag går ner för trappan igen.

3.
-Tja! Hur är läget?
- Jo, bra! Själv?
Bakom mig kommenteras att jag är någon typ av spindel. Jag undrar om det betyder att jag kommer bli uppäten av min framtida fru. Jag ler istället och nickar.

4.
Det sitter en tjej på golvet inne på herrarnas. Hon frågar om jag är läkare, jag svarar att jag är sjukvårdare. Hon pallrar sig upp och hennes ragg blir sur. Hon frågar en massa frågor och jag försöker se nykter ut. Det enda jag svarar är "Om problemen kvarstår om en vecka så gå till en läkare." Det enda hon gör är att kräva mitt namn och telefonnnummer. Sen yrar hon om patric och jag smiter därifrån, rädd för att hon är den där spindeln som alla pratar om.

5.
- Är du domare?
- Ja, jag var det på ett rättegångsspel en gång.
- Va?!
- Jag vet inte.
- Du kan få en kram ändå.
- Ok.


6.
Det står en kille framför mig och pratar med en kompis till mig. Hans röst är väldigt nasal. Jag tar en klunk av min drink och funderar på hur den har kunnat bli så nasal. Han berättar att han har bott någonstans länge. Jag lyssnar inte på vart det var, det enda jag hör är rösten. Min kompis nickar, jag tror att han pratar om fotboll. Den nasala rösten utropar då att han kommer från huddinge och jag mumlar allt för högt att jag är från Vårby Gård. Han ser väldigt nasal ut då. Sen säger han att han ska ligga med kolatjejen. Jag nickar och försöker se uppmuntrande ut.

7.
- Nej, jag är inte jurist, jag pluggar beteendevetenskap.
- Jaha, jag är inte psykopat.
- Ok.
- Se, jag kan möta din blick.
- Men det gör du ju inte.
- Nehe.

8. Det är väldigt mycket glas på dansgolvet. När folk har druckit upp sina drinkar slänger de bara glasen på golvet och dansar vidare. Jag kommer att tänka på det när jag dansar i ett hörn. Jag tänker för mig själv att det är härligt att dansa och jag ser glad ut när en tjej dansar med mig. Men jag blir otålig och dansar åt ett annat håll.

9.
- Det var en tjej som addade mig på facebook!
- Jaha.
- Hon frågade om jag bodde i Uppsala och om jag kände dig. Jag svarade att jag gjorde det.
- Oj!
- Du pratade med henne i kön till Snerikes på Valborg.
- Jag pratade med många i kön på Valborg, är du säker på att det inte var Norrlands?
- Nej, Snerikes.
- Jag vet tyvärr inte vem det är.
- Hon är kär i dig.
- Är hon snygg?
- Jag vet inte, jag hånglade med henne för ett par år sen, men jag vet inte. Kanske.
- Ok.
- Men har inte du ditt på det torra?
- Jo, ibland.


Jag hade glömt bort hur självupptagna jurister är. Men så beror kanske det på att jag är så himla självupptagen jag också.

favorit i repris

Var lugn, sommaren är snart slut

Omöjligt obegripligare

Tystnaden tilltalar en. Den smyger i luften och viskar sitt underfundiga budskap: här är tyst. Och tyst är det. Sverige är stillhetens och lugnets verklighet, säger de, och visst är det sant på sitt eget lilla vis. Helt tyst är det dock inte, som tystast är det när vinden blåser. Då förstärks tystnadens budskap och den smälter samman med stillheten. När träden böjer sig för vinden och tystnaden viskar som högst är stillheten allt som existerar.

Jag satt på en bergstopp här om dagen mitt i den stillheten. Med en bok framför mig eller bredvid mig lyssnade jag på viskningarna och andades rytmiskt. Här hemma i Sverige finns inte samma slags stillhet men där är snudd på lika stark. Viskningarna är inte lika högljudda och stillheten inte lika stark men i gengäld existerar den överallt.

Och utanför mitt fönster står så träden helt stilla, viskningarna är ohörbara och jag undrar om det inte egentligen ska vara annorlunda. Men så kommer jag ihåg att det alltid är så. Bortblåst bland de förvirrade meningarna irrar en vilsen själ ibland men den hittar alltid tillbaka. Tillbaka från leendet och tillbaka från dansandet. Tillbaka från öldrickandet, älskandet och skrattandet.

Det som är underbart är förgängligt men det som är underbart är beständigt. Folk är rädda för att smälta samman och folk är rädda för det som sliter isär. Det är som att vi upplever en gemensam antisocial revolution; alla med alla en kamp alla mot alla. Precis som livet är det därför helt obegripligt.

ett år går fort

Vaggan i mörkret

Rullartrappan ner till perrongen är lång, säkerligen femtio meter ner under marken går den. Det är nästan som att tiden stannar till ett slag när man står i den. Fången på ett långsamt tåg mellan två hektiska världar: det ovan jord i vänthallen och det väntade under jord och ändå är det nästan tomt där i rulltrappan. Ingen åker upp, och ingen åker ner framför en.

Väl på tåget, som visade sig vara mycket glest befolkat, finner man sig sedan i ännu ett vakuum. Den väl upplysta perrongen förbyts mot ett becksvart mörker. Det är som att tiden står still här med. Men så förbyts sakta mörkret mot något annat. Till en början är det svårt att sätta fingret på vad det är som försöker uppenbara sig utanför fönstret. Mörkret i tunneln är fortfarande alldeles för kompakt och ogenomträngligt för att ögat ska få syn på det som försöker kommunicera med en på andra sidan fönstret. När man tittar riktigt noga ser det ut som taggar. Kanske har tåget rent av stannat och kanske är det bara väggen i tunneln, den spränga bergväggen, som man skymtar i mörkret. Kanske är det en drake som vandrar där utanför och kanske är det drakens svans som gör att tåget gungar till ibland, den enda påminnelsen om att det vaggande tåget fortfarande är i rörelse.

Okunnigheten om vad det är som rör sig där ute, eller vad det är som skymtar när tåget rör sig där inne, gör tidlöshetens vakuum konkret. Själva avsaknaden av konkreta fakta blir en påminnelse om att det man ser kan vara vad som helst och att det man inte ser kan vara allt som spelar någon roll. Sanningen är ju trots allt att det som spelar någon roll är världen utanför mörkret och vore det inte för insikten om att taggarna i mörkret utanför tåget är trädtoppar och att det som rör sig är kontrasten mot den mörkblå himlen, hade mörkret varit allt som existerat.