Vaggan i mörkret

Rullartrappan ner till perrongen är lång, säkerligen femtio meter ner under marken går den. Det är nästan som att tiden stannar till ett slag när man står i den. Fången på ett långsamt tåg mellan två hektiska världar: det ovan jord i vänthallen och det väntade under jord och ändå är det nästan tomt där i rulltrappan. Ingen åker upp, och ingen åker ner framför en.

Väl på tåget, som visade sig vara mycket glest befolkat, finner man sig sedan i ännu ett vakuum. Den väl upplysta perrongen förbyts mot ett becksvart mörker. Det är som att tiden står still här med. Men så förbyts sakta mörkret mot något annat. Till en början är det svårt att sätta fingret på vad det är som försöker uppenbara sig utanför fönstret. Mörkret i tunneln är fortfarande alldeles för kompakt och ogenomträngligt för att ögat ska få syn på det som försöker kommunicera med en på andra sidan fönstret. När man tittar riktigt noga ser det ut som taggar. Kanske har tåget rent av stannat och kanske är det bara väggen i tunneln, den spränga bergväggen, som man skymtar i mörkret. Kanske är det en drake som vandrar där utanför och kanske är det drakens svans som gör att tåget gungar till ibland, den enda påminnelsen om att det vaggande tåget fortfarande är i rörelse.

Okunnigheten om vad det är som rör sig där ute, eller vad det är som skymtar när tåget rör sig där inne, gör tidlöshetens vakuum konkret. Själva avsaknaden av konkreta fakta blir en påminnelse om att det man ser kan vara vad som helst och att det man inte ser kan vara allt som spelar någon roll. Sanningen är ju trots allt att det som spelar någon roll är världen utanför mörkret och vore det inte för insikten om att taggarna i mörkret utanför tåget är trädtoppar och att det som rör sig är kontrasten mot den mörkblå himlen, hade mörkret varit allt som existerat.