Det stavas disträ

Jag har en återkommande dröm. Ja, vad är det för start egentligen, typ som "Hej, jag heter Benny och jag är alkoholist", men det är en annan historia. I vilket fall har jag en återkommande dröm. Den handlar om att jag springer runt på ett Arlanda som inte alls ser ut som Arlanda. Det ser ut som Arlanda på några ställen, men byggnaderna är alldeles för långa, alldeles för låga i tak och alldeles för mörka. Men det är Arlanda, det vet jag. I drömmen är det Arlanda. Nåväl, i drömmen i alla fall springer jag runt i detta långa, mörka och lågtakiga Arlanda. Det börjar alltid med att jag står någonstans där Terminal 2 ligger i verkligheten. Jag står alltid med några vänner eller andra obekanta, företrädesvis kvinnor, och pratar. Vi pratar skit helt enkelt. Sen helt plötsligt, när någon av mina vänner är helt uppe i någon diskussion om något halvrelevant, komer jag på att jag ju minsann ska med det där flyget. Det där flyget som jag måste checka in till först och som jag måste checka in till i andra änden av Arlanda. Ungefär där Terminal 5 ligger idag.

Det stavas disträ. Disträ och likgiltig. Det vill säga likgiltig som i ointresserad. I vad är dock oklart. Jag sitter numera mest hemma eller någon annanstans och gör det jag ska. Fast det är ju inte heller riktigt sant. Jag har kanske gjort det de senaste dagarna bara, och inte ens då gör jag det jag ska. Det stavas disträ helt enkelt.

Och så måste jag ju börja springa. Jag springer upp för trappor, ner för trappor, förbi dunkla kaféer och ibland ner i källaren där jag och mitt sällskap brukar få treva oss genom det totala mörkret. Källaren består nämligen av rum som liger vägg i vägg med dörrposter emellan. Det är bara det att mitt i rummen står alltid ett stängsel som en mur och uppgiften är alltid att ta sig förbi den här fängslande muren. I mörkret. I källaren. Med mitt sällskap. I all hast och med mycket stress.

Disträ och likgiltig. Med för mycket tid till eftertanke, som en dag som denna när de vita blodkropparna strider i stora fältslag, blir likgiltigheten mer påträngande. Men den är bara en kuliss. En chimär. Faktum är att jag längtar efter ändlösa kaffesessioner på intressanta kaféer på bakgator i stora städer med en laptop eller anteckningsblock bara därför att jag annars hela tiden delar mitt kaffebröd.

Någon gång sen när jag kommer upp ur källaren och fortsätter springa genom de långa hallarna förbi de dunkla butikerna och kvinnor med stora vagnar med tvätt i, springer jag så småningom sedan förbi mitt sällskap jag samtalat med i andra änden av Arlanda. Jag springer bara förbi dem. Hejar lite, ler kanske smått, men fortsätter ut i den stora hallen som i verkligheten är den stora utrikeshallen. Då ungefär, utan att röja en min eller stanna av, kommer jag på att jag har glömt mina stora väskor där jag började. Men jag slutar inte springa. Jag fortsätter mot målet som nu ligger riktigt nära.

Disträ och likgiltig. I en chimär. Allt är väl en chimär kanske. I alla fall. Jag trivs ju där. Ibland när jag sitter och filosoferar som nu och när jag tränger bort bolagsrätten och skatterätten och lagboken och anteckningsblocken funderar jag på mitt lilla kafé på den där bakgatan i en stor stad. Jag undrar när jag ska landa där, när jag ska sitta där. När jag ska sitta där med min laptop - som förhoppningsvis fungerar - eller mitt anteckningsblock och skriva på min lilla ointressanta roman. Jag ska dricka kaffe, det ska jag i alla fall. Undrar när den illusionen blir verklighet. Jag kan se det framför mig.

När jag står vid incheckningsdisken är jag lite andfådd, men inte ens i närheten av så andfådd som jag borde vara efter att ha rusat upp och ner för dessa oändliga trappor och förbi dessa dunkla kaféer. Det går i alla fall bra att checka in och jag får frågan om jag har något bagage. Ungefär där slutar drömmen. Ett annat slut skulle kunna vara att jag springer tillbaka till starten och hämtar bagaget. Ett annat skulle kunna vara att jag struntar i det och åker utan bagage. Jag har fått för mig att om jag skulle springa efter väskorna så skulle jag missa flygplanet. Men så har jag ju också fått för mig att jag skulle missa det ändå. Väskorna verkar liksom inte så viktiga längre. Kanske har det blivit skjutna av någon flyplatsvakt också.

Det stavas disträ och det kommer gå över. På tv snackar de om det så kallade hattmåttet som tydligen ska se ut som någon slags fotsula och som ska generera en doktorshatt á 4000 kr. Disträ. Idag: disträ.