Teminus 7

När jag var liten trodde jag att min farfar var rynkig i ansiktet för att han rynkade pannan så ofta - jag borde ringa honom förresten. Inte visste jag då att även jag skulle bli en okänd mästare på att rynka pannan, le och låtsas som ingenting. Jag är en hemsk människa, men en god sådan.

Det går surrealistiskt fort just nu. Helt plötsligt är det tisdag och snart är det tisdag igen. Jag måste börja packa och jag har vandrat i min gamla korridor i över en vecka redan. Jag har hunnit arbeta ett par dagar och varit förvirrad på ett post-politiskt möte. Det går ryckigt men surrealistiskt fort.

Hemskt (Vilket hårt ord egentligen) (Jag borde verkligen få en tråd i det här inlägget). Jag är kanske en hemsk människa. Men nog är jag mest ingen människa. Det vore alldeles för stort att kalla sig det, men också för nedvärderande. Jag är en rynka, that's all. En rynka ensam på en panna med goda utsikter och med ett leende ett par våningar ner. Ibland.

Hmm

Ja, just det! Jag hittade en tanke där innanför rynkan också. Tanken har lärt mig, post-rynkan, att rycka på axlarna också. Inte ta saker och ting så personligt och så.

Den där pretentiösa boken borde verkligen skriva sig snart.

I alla fall. Om en vecka far jag och om en vecka är jag en engelsk rynka. I pannan. Jag är ingen människa. Och jag njuter av det.

Rynk - Rynk.