spridda rader och ensamma bilder

Vad som finns inför blir först synligt när det är inpå.

Det kaos i Leeds just nu. Vinden vet inte vart den ska ta vägen, himlen gömmer sig bakom molnen och det brinner på sina håll. Två av mina korridorare var i slagsmål igår och en tredje gråter på sitt rum idag. Jag fotar mörka träd i mörka parker.

Det som lämnas bakom finns inpå under framtiden.

Vad som är vackert kan störas av små saker. Ta detta inlägg till exempel. Först en rad, sedan ett stycke och till sist en rad till. Men så finns där en bild också. Den är kopplad till stycket och måste komma med, men symmetrin hade funnits endast utan bilden. Nu är bilden, som egentligen ska koppla samma text med verklighet något som separerar. Och inte nog med det, bilden är ensam. Den förtydligar och förkroppsligar men gör det i avsaknad av kontakt.

Framtiden är inget mer än drömmar som försvinner.

Men det gör inget. De spridda raderna och de sammanhängande styckena med den ensamma bilden formar ändå en historia. En historia som kanske förmedlar men som oavsett ruvar. Ikväll är det Bonfire Night här i England och det kan ge upphov till ännu en historia. Jag kanske beslutar mig för att stanna inne och hemma, men likväl är det ett tecken på att det finns fler berättelser där ute.

Drömmar finns överallt och kan även innehålla löften om Paris.