jaha?

jaha!


hmpf

Okej, nu har jag hört samma citat två gånger idag på två olika håll - en gång på radion i morse och en gång på svtplay nu på eftermiddagen - så jag måste bara skriva ner det.:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Doktor Glas

Hjalmar Söderberg

Så, så var det sagt. Dictum factum!


Kan ju för övrigt tillägga att citaten uttalades i helt olika sammanhang. Första gången kopplades det till dödsskjutningarna i Tyskland, den andra gången till Alex Schulman (fast på baklängesvis).

Standard-Erasmus dag 6: lördag

Okej, jag vet, jag är usel. Här har jag sammanfattat en "normal" dag som inte ens är särskilt representativ och som ägde rum för nästa två veckor sen. Nåväl.

Lördagen började i trötthetens tecken med tanke på de dansanta stegen kvällen innan (för att inte prata om vissa - host - konflikter med flatmates osv). Min stackars gäst låg på golvet. Det är inte särskilt anmärkningsvärt i sig, där skulle han ligga, men kanske inte så mycket på golvet som han faktiskt låg. Jag hade lånat en uppblåsbar madrass av min granne, en madrass som såg mycket mer bekväm ut än den jag baxade över från Sverige. I alla fall, den här madrassen var ju lagom bekväm visade det sig när K låg på golvet i en ouppblåst madrass. Luften hade tydligen pyst ut under natten.

I alla fall, trötta som vi var försov vi oss. För mig är det inget ovanligt, jag sover mest hela tiden, men det var lite olyckligt med tanke på att K skulle med de andra på fotboll och jag skulle ha visat honom in till ett ställe i stan där vi alla skulle inta brunch. Det blev ingen brunch. Men det klagade inte min plånboken på å andra sidan. Vi kom in till stan till slut i alla fall och efter att ha lämnat av till I knallade jag upp till Morrissons och handlade lite grejer till kvällen.


Efter att ha nyktrat till när jag kom hem började jag sen så småningom med maten. Jag gjorde risotto och en sallad i de italienska färgerna. Det verkade som gästerna - hela svenskgänget och Michael och Eve från min flat- uppskattade maten. N och J smög sig på med en liten överraskning också. De ockuperade mitt rum under tjugo minuter då ingen fick komma in och när de sen kom ut hade de med sig semlor! Nästan kvällens höjdpunkt!


Sen begav vi oss in till lördagsfavoriten the Wardrobe. Där blev det lite väl vilt, men ack så trevligt. Bandet var bra som alltid. Sen var det efterfest hemma hos mig. Igen. Tydligen. Ja, vad säger man, gör man Leeds så gör man. Mm, det gör man. Eller som min spanske granne skulle ha sagt: LE-GEN-DARY!

Nio timmar innan deadline

Nu har jag ätit typ en hel chokladkaka, tre köttbullar, druckit en kopp kaffe och mumsat i mig Englands svar på risifrutti (fast med yoghurt). Jag har sovit en och en halv timma, pallrat mig fram och tillbaka till biblioteket, tittat på aktuellt och skrattat åt det senaste avsnittet av Mia och Klara. Och jag som skulle skriva en uppsats ikväll. Men lite har jag faktiskt fått gjort, snart börjar jag kanske till och med skriva också.

suck.

det är ovidkommande men det känns inte rätt

Ibland gör man det för svårt för sig själv. Man liksom kavlar upp ärmarna och tar en strid som redan är förlorad. Stångar sitt huvud mot en konflikt, inom en själv, som redan tvingat fram många andra konflikter. Blotta vittringen av att kunna sätta upp barriärer i annars så lätta spår får vissa delar av ens psyke att hoppa jämfota av glädje.

Och så står man där sen med förvirringen i behåll och undrar vad det var som hände. Hur det lyckades bli på det sättet. Man letar anledningar som inte finns och försöker hej vilt skylla på andra. Det var deras fel. Det var han som gjorde det. Hon fick mig till det. Aldrig är det en själv. Alltid är det någon annan.

Så har man gjort det för svårt för sig själv. Och när delar av förvirringen lägger sig blir det ännu svårare. Då ser man klart åt några håll och funderar på varför man inte tagit dessa tecken i beaktande tidigare. Varför man inte sett den riktiga anledningen. Man funderar på varför man är så förbannat feg.

Men sen förbannar man vidare. Det var han som skymde anledningen, en själv är det aldrig fel på. Och det är de som har gjort en feg, egentligen är man starkast på jorden. Ensam är stark och om inga andra la sig i skulle det inte vara något problem.

Men det tär ändå. Inte ville man stå där alldeles ensam. Inte ville man köpa presenter och bege sig någonstans men ändå vända om halvvägs därför att nederlag känns värre men är lättare. Och öppnare. Då får man ju skylla på andra. Glassen smälter i frysen.

Sen att striden redan har blivit så uppblossad att när den väl blåser in, så finns inget som kan stoppa den. Den schizofrena paranoian pekar åt alla håll men ändå mot en själv och där i mörkret utestängs allt annat. De verkligt lätta vägarna synes blockerade. De verkliga alternativen synes overkliga. Som fantasier.

Bussen kom aldrig så jag fegade ur.

Standard-Erasmus dag 5: fredag

Hey Baby - sorry - late as usual, men nu kommer fortsättningen.

Dagen började sannerligen i ett hektiskt tecken. Jag hade inte kunnat somna kvällen innan, oklart varför, men så var det, och var därför osannolikt omotiverad och framför allt trött när jag på morgonen drev mig själv ur sängen för att ta mig till gymet. Men det funkade. Jag cyklade dit, gymmade och cyklade tillbaka för att inmundiga lunch.

Sen var det dags att ta sig till campus igen för seminarium i bolagsrätt. Om förvirringen var partiell dagen innan så var den total nu. Det smått roliga uppstod när en mycket engelsk student tyckte att styrelsens möjligheter var helt uppåt vägarna och jag ironiskt och halvt bittert fick förklara och försvara det engelska systemet (snigelläraren fattade aldrig kritiken). Men seminarium blev det och även om min asiatiske vän bredvid mig inte verkade hänga med särskilt väl (ungefär som jag det vill säga) så blev det lite produktivt i alla fall.

Sen bar det ner på stan för att möta upp K från Reading eller Uppsala eller hur man nu ser det. Han hade huserat med N och hennes franska vännina på ett kafé inne i stan. Jag räddade honom. Sen begav vi oss hem och åt mamma scans köttbullar - haha - med pasta.

Sen - alltid alla dessa sen, borde kanske ta avstamp i nuet istället - så tog vi en varsin drink. Medan jag gjorde mitt bästa för att underhålla min gäst eller åtminstone lära honom hur man löser en rubicks kub så avnjöt vi varsitt glas whisky. Lagavulin 16 yrs. Det smakade bra och jag tror att min gäst också tyckte det.

Sen gjorde vi oss iordning och begav oss in till den planerade middagen i centrala Leeds. I hade styrt upp det riktigt bra och bokat bord på en alldeles förträfflig restaurang. Vi käkade gott och drack gott och betalade sen - ehum - gott.

Sen drog vi vidare in till Halo - nattklubben i kyrkan - där vi mötte upp en fjärde (eller egentligen den sjätte) svensk i Leeds - K - samt de två damerna från min flat. Min gäst kommenterade allt som att vi dansade mycket den kvällen. Sen, så småningom, drog vi hem. Och med oss kom svensken och vi hade en mer eller mindre misslyckad efterfest innan K vandrade hemåt under småtimmarna

Gör man Leeds så gör man.