det är ovidkommande men det känns inte rätt

Ibland gör man det för svårt för sig själv. Man liksom kavlar upp ärmarna och tar en strid som redan är förlorad. Stångar sitt huvud mot en konflikt, inom en själv, som redan tvingat fram många andra konflikter. Blotta vittringen av att kunna sätta upp barriärer i annars så lätta spår får vissa delar av ens psyke att hoppa jämfota av glädje.

Och så står man där sen med förvirringen i behåll och undrar vad det var som hände. Hur det lyckades bli på det sättet. Man letar anledningar som inte finns och försöker hej vilt skylla på andra. Det var deras fel. Det var han som gjorde det. Hon fick mig till det. Aldrig är det en själv. Alltid är det någon annan.

Så har man gjort det för svårt för sig själv. Och när delar av förvirringen lägger sig blir det ännu svårare. Då ser man klart åt några håll och funderar på varför man inte tagit dessa tecken i beaktande tidigare. Varför man inte sett den riktiga anledningen. Man funderar på varför man är så förbannat feg.

Men sen förbannar man vidare. Det var han som skymde anledningen, en själv är det aldrig fel på. Och det är de som har gjort en feg, egentligen är man starkast på jorden. Ensam är stark och om inga andra la sig i skulle det inte vara något problem.

Men det tär ändå. Inte ville man stå där alldeles ensam. Inte ville man köpa presenter och bege sig någonstans men ändå vända om halvvägs därför att nederlag känns värre men är lättare. Och öppnare. Då får man ju skylla på andra. Glassen smälter i frysen.

Sen att striden redan har blivit så uppblossad att när den väl blåser in, så finns inget som kan stoppa den. Den schizofrena paranoian pekar åt alla håll men ändå mot en själv och där i mörkret utestängs allt annat. De verkligt lätta vägarna synes blockerade. De verkliga alternativen synes overkliga. Som fantasier.

Bussen kom aldrig så jag fegade ur.