För att fortsätta på det här temat. Anledningen att tystnaden känns så främmande är nog att det aldrig är tyst. Aldrig. Tankar som snurrar runt och tillbaka river så djupa ljudspår i skallen att tystnaden aldrig får grepp. Utom när man inte tänker utan bara känner. Fast då är det sorl som vilar ändå.

Jo.

Idag ska jag jobba.

Ibland räcker inte ord, jag vill kunna beskriva tomrummet. Tystnaden som viner i vinden när man går hem. Beskriva hur grus låter när det knastrar under fötterna och hur löven tveksamt hänger kvar. Hur det låter när en bil sakta närmar sig, kör förbi och sen lämnar en helt oberörd. Hur man i envishet vägrar göra annat än tänka, och tänka tyst.

När man inte ens tänker utan bara känner. Det obeskrivbara.

Känslor som är mer eller mindre än tankar, för stora för att skrivas och för banala för att yttras. Sånt som man själv inte ens förstår utan som bara finns. Men som finns så tyst att det lika gärna inte kunde ha existerat.

Jag har fastnat i ett svammel. Ett pretentiöst sådant. Lyssnar på Fuel. Och dricker rödvin.

Jag sa och säger att jag vill bli författare. Men mest känner jag mig patetisk för att jag skriver det i ett fiskeri efter stöd. Men sån är väl människan, och så fungerar väl även jag. Och jag tänkte för mig själv, under föreläsningen idag, att jag nog är mest som folk ändå. Föreläsaren hade bett mig sitta framför alla under en minut och alla skulle titta på mig och jag skulle titta på dem.

Jag tittade flyktigt omkring bland blickarna i rummet och jag försökte fokusera på ögonen men kom ändå på ibland att de tittade tillbaka och då var jag tvungen att påminna mig om att andas.

Sen tog minuten slut och läraren bad mig sitta en minut till.

Den här gången skulle jag räkna blåa och bruna ögon och sen multiplicera med två och dra av fem på varje. Han upprepade detta tre gånger, viskande in i mitt öra. Jag minns inte om jag svarade eller bara nickade. Försökte mest verka cool. Lugn.

Självklart gjorde jag inte som han sa. Jag ser trots allt för taskigt och det var trots allt motljus och en bit till alla ögon. Så jag tänkte lite klyftigt att hans tanke nog var att jag skulle möta allas blickar så jag låtsades räkna öga efter öga. Men sen blev jag nervös framåt slutet på övningen ändå eftersom jag inte hade alls hade räknat och misstänkte att Mr Erik Dahlqvist från Vardagens Teater skulle avkräva mig på siffror så jag blev ju tvungen att snabbt räkna hur många det var för att få det att gå ihop.

Men han frågade aldrig och tydligen hade jag varit lugnare andra gången. Nåja.

Så har man i alla fall beskrivit nånting och gett sig själv nån slags klapp på axeln. Utbildningen i kroppsspråk som nog mest var ett långt informativt terapipass idag var dock bra och ölen på nation var också trevlig.

Men jag vill mest beskriva hur vilsna löv låter och vad som finns i ett tomrum.

Ett ofärdigt rum, ett ofärdigt liv. Det står fortfarande bananlådor i lägenheten. Vill inte flytta på dem så att ingenting tar plats. Det tar tid att bygga saker.

Sitter iallafall inlindat i ett mysigt täcke, smuttar på kaffe och nynnar. Stjärnor omger mig och jag kraftsamlar för att skina ikapp. Vaniljvitt ärannars bytt mot mjölkgrått men mjölkpaketet är inte ens öppnat. Det är upplagt för att skära sig.

I klarspråk. Jag är snart klar med frukosten och borde ta tag i mitt liv. Inser så att det är ofärdigt och alltid kommer att vara det och funderar därför på att bara nynna vidare istället.

Tystnaden ljuder starkare än nånsin tidigare.

Vidare. Som när solen vaknar ännu en morgon och letar sig genom gardinerna. Skänker sovrummet en ljusgul nästan vaniljvit dimma. Som när man vaknar efter ännu en natt.

"Erik hade inte velat gå och lägga sig natten innan. Han hade uppehållit sig med halvtaskiga aktiviteter; gått en extra vända till affären och tittat på nyheterna och runkat. Han ville inte gå och lägga sig, det var ett sådant slöseri med tid. Och så hade hans tankar vandrat vidare medan Claes Elfsberg malde på i Rapport. Såg han förresten ändå inte ut som Jarl Alfredius? Eller var det kanske till och med Jarl? Eller var han död? Eller tvärtom? Fast så måste man ju sova också, även om det är naturens största misstag som de skrev i tidningen härom dagen. Nåja, tänkte han.

Han gjorde ofta sådär. Hoppade i tanken från en tanke till en annan. Det tog liksom aldrig slut och associationsbanorna kunde löpa flera mil innan han kom att tänka på även det. Ungefär som en modern variant av fåren som hoppar över staketet och som man räknar för att somna. Bara i att det här fallet var effekten motsatt; man höll sig själv vaken.

Ibland kunde Erik undra om det var normalt att vara så spretig i tankarna. Så hoppig. Samtidigt som han ville det trivdes han också med tanken att det kanske inte var det och att det var ett signum för just honom. Något personligt. Och så brukade han ju kalla sitt signum för sin egenkomponerade gryta. Samtidigt som han brukade småle lite liksom bara för att få det att låta roligt och mysigt.

Iallafall så tänker han nog för mycket och pratar förmodligen för mycket också. Det är därför, konstigt nog, som han ser sig själv som en drömmare. Som om att babblandet inte är ett eget karaktärsdrag utan snarare ett symptom på det inre funderandet. Men så drömmer han ändå mest i cirklar och det är där det där med grytliknelsen kommer in i bilden. Han brukar säga att det finns en massa saker i grytan – tankar och så – och att de snurrar runt när man rör om där i grytan, i hjärnan. Charmen, som han kallar det för och som han envist marknadsför med det sneda lilla leende, är att olika saker, tankar, ploppar upp hela tiden och att ingen vet vad som ska komma.

Men idag, idag är sovrummet vanlijvitt och solen vill komma in. Det är en ny dag idag och han är vidare."

Men så är väl livet. Det eviga städandet fortgår och när en vrå är ren måste en annan rensas upp medan den första dammar igen ännu en gång.

"Han var iallafall vidare."

vad det nu var

På ett ögonblick ändras förutsättningar. Framtiden förändras snabbt och framtid finns därför inte. Framtid är benämningen på något som inte finns, som inte kan beskrivas och som enbart leder till analys av det förflutna. Eller, på ren svenska, framtid finns bara i det förflutnas tanke. Eller kanske, framtid finns inte, det lever bara genom det förflutnas drömmar. Hmm, kanske inte ändå. Borde nog vara, framtid är ett tankeexperiment som aldrig lämnar historien. Äsch.

Framtiden finns inte.

Om jag så skulle blogga istället, istället för att flumma ut i låtsasfilosofi med språkliga undertoner: Idag har jag lekt mentor, köpt något jag inte borde ha köpt, tittat på film med en vän och lekt med hatten framför spegeln. Vad vore inte livet om inte en lek med sig själv? Det var kul att leka med hatten.

Jag somnade också på sängen under eftermiddagen och uteblev från advokaternas rosé på Djurgården. Var kanske lika bra.

Och om jag så också skulle fortsätta blogga istället, istället för att fundera på varför jag gör som jag gör och varför jag inte gör som jag gör och istället sluta slå knutar på tankar om bakgrund och självinsikt, så skulle jag skrivit om gårdagens utgång. Att jag hade mycket trevligt på förfest som förvandlades till en dansant brygga in i natten.

Att jag nånstans i mitten sprang på trip-trapp-trull dryg, kommenterar jag självfallet inte. Jag leker mest på och stör mig på men njuter av att jag ”har landat lite mera i (mig) själv”. Men det märks ju inte okommenterat.

Nej, jag är nog mest tyst istället. Och bitter över att allt löser sig och att allt är mest är bra. När man lägger fram det på det sättet, så...

Man ska aldrig ropa ut en seger för tidigt. Aldrig glatt och triumferande leka med tankarna och drömmarna om något som kan hända och som man vill ska hända. Det är aldrig så enkelt. Segern kommer alltid i efterskott, för sent och i grått.

Så trist är det nog kanske inte - bättre än så är det - men man ska aldrig ropa ut en seger för tidigt.

- - -

Vädret är grått, moln har belägrat mig. Jag är fast i en ljus etta som tillhör någon annan och jag försöker distrahera mig med kommentatorsrösten från teven. Det är vm i simning.
Jag hade middag här i lägenheten igår, med R och H. Jag bjöd på risotto, den blev bra. Idag funderar jag på om jag ska anlägga skägg, men inser att det ändå inte kommer lösa mitt mysterium. För det kommer det inte. Jag funderar därför istället på om jag verkligen passar i snus. Har aldrig sett det som en accessoar. Satsradningar är jobbiga läsa, men avslappnande att skriva

Men så är ju livet just en accessoar. Eller snarare tvärtom; kroppen och det andra yttre är livets accessoar.

Men så tar jag mig samman, inser ingenting och nickar med den insikten. Idag ska jag jobba och jag vill att det ska bli trevligt. Make it happen.

Det blir aldrig som man har tänkt sig, tänker jag sen. Men sen igen, det blir aldrig som man tänker sig för att man har tänkt annat.

Over and out.

Ska nog börja skriva igen. Kanske inte här. Men någonstans.

Jo, så är det nog.

worse english

In sweden you can come home in the ”morning light” anytime a day. And I was supposed to live my life right, but then, that's just what they said.

I now know what it is that makes you sad and desperate and crying-your-heart-out when you leave an exchange year behind; you don't want to be alone; you can't stand being alone. You want to hide away from the rest of the world in order to keep it from you, but then you die a little bit more when you hide and then you just want to have fun.

But you can't.

645

Medan han tidigare kände sig miserabel när han var nykter och lycklig när han var full, känner han sig numera mera lycklig när han är nykter och miserabel när han är full.

Men han vet inte vad det betyder. Och livet måste ju fortgå.

Hoppla pålle, hoppla!

I was never meant to be the good boy.

Yeah, it was the least time.

too bad.

yeah, too bad. I regret it.

Jo men det ju mycket som händer dårå, såatte...

Det är inte lätt att vara vuxen.

jaha?

jaha!


hmpf

Okej, nu har jag hört samma citat två gånger idag på två olika håll - en gång på radion i morse och en gång på svtplay nu på eftermiddagen - så jag måste bara skriva ner det.:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Doktor Glas

Hjalmar Söderberg

Så, så var det sagt. Dictum factum!


Kan ju för övrigt tillägga att citaten uttalades i helt olika sammanhang. Första gången kopplades det till dödsskjutningarna i Tyskland, den andra gången till Alex Schulman (fast på baklängesvis).

Standard-Erasmus dag 6: lördag

Okej, jag vet, jag är usel. Här har jag sammanfattat en "normal" dag som inte ens är särskilt representativ och som ägde rum för nästa två veckor sen. Nåväl.

Lördagen började i trötthetens tecken med tanke på de dansanta stegen kvällen innan (för att inte prata om vissa - host - konflikter med flatmates osv). Min stackars gäst låg på golvet. Det är inte särskilt anmärkningsvärt i sig, där skulle han ligga, men kanske inte så mycket på golvet som han faktiskt låg. Jag hade lånat en uppblåsbar madrass av min granne, en madrass som såg mycket mer bekväm ut än den jag baxade över från Sverige. I alla fall, den här madrassen var ju lagom bekväm visade det sig när K låg på golvet i en ouppblåst madrass. Luften hade tydligen pyst ut under natten.

I alla fall, trötta som vi var försov vi oss. För mig är det inget ovanligt, jag sover mest hela tiden, men det var lite olyckligt med tanke på att K skulle med de andra på fotboll och jag skulle ha visat honom in till ett ställe i stan där vi alla skulle inta brunch. Det blev ingen brunch. Men det klagade inte min plånboken på å andra sidan. Vi kom in till stan till slut i alla fall och efter att ha lämnat av till I knallade jag upp till Morrissons och handlade lite grejer till kvällen.


Efter att ha nyktrat till när jag kom hem började jag sen så småningom med maten. Jag gjorde risotto och en sallad i de italienska färgerna. Det verkade som gästerna - hela svenskgänget och Michael och Eve från min flat- uppskattade maten. N och J smög sig på med en liten överraskning också. De ockuperade mitt rum under tjugo minuter då ingen fick komma in och när de sen kom ut hade de med sig semlor! Nästan kvällens höjdpunkt!


Sen begav vi oss in till lördagsfavoriten the Wardrobe. Där blev det lite väl vilt, men ack så trevligt. Bandet var bra som alltid. Sen var det efterfest hemma hos mig. Igen. Tydligen. Ja, vad säger man, gör man Leeds så gör man. Mm, det gör man. Eller som min spanske granne skulle ha sagt: LE-GEN-DARY!