Inspark del 2

Himlen är vacker. Moln är vackert. Om än tungt. De väger tungt på jordens axlar med sin vackerhet. När de tunga fluffiga molnen vilar nära så nära över marken känns det både tungt och tryggt.

Det var dåligt väder när jag åkte till Uppsala imorse och det var dåligt väder när jag var där och kanske lite bättre efter. Jag vet fortfarande inte om det kanske var ett misstag att åka dit idag. Det kändes så länge. Det var visst ett tema som ingen berättat för mig och jag hade ju uteblivit från de flesta aktiviteterna. Men det blev nog ganska bra ändå i slutändan, även om jag undrar om det kanske inte var lite bortkastad tid.

Det var baywatch-tema, och min kreativitet manade mig att ta sönder en liten kartong, sätta fast den på ryggen och leka haj. Det gick nog ganska bra och det var trevligt. Om än blåsigt. Och jag känner att jag kanske inte kommit in ordentligt i gruppen. Men vad spelar det för roll? Jag vet inte. Jag var ju där ändå.

När man åker buss och molnen hänger tungt. Vilar tungt. Vilar vacker, underbart. Och det blåser. Då saknar jag lumpen. Så får jag en lumpen känsla. Jag tror nog att det är blåsten som gör det. Så var det nu ikväll i alla fall. När jag i blåsten for genom ett mörkt, med moln tungt, landskap så blåser de gamla känslorna i mig. Intar och invaderar mitt känslomässiga fort. Imorse var det nog gråheten som gjorde det. Men lumpen for genom mina vener och tankar i alla fall. Och jag saknar det fortfarande. Mycket. Enormt mycket.

Det är fortfarande mycket kvar. Mycket kvar på livet och ensamheten. Jag står stadigt idag. Trots blåsten. Och det är skönt att vara ensam, sin egen herre. På täppan? Men jag saknar nog lite companionship, om jag får bli personlig. Aja, jag sjunger. Med.

Imorgon: shopping och reccemottagning