Jag talar skånska ibland. Eller så tror jag mig göra det. Det väller ur mig.
Rotvälskan.

Och jag sitter här och väntar. Väntar och väntar och väntar.

Paragrafer och propositioner kryddade med praxis skymtar förbi.

I stockholm är jag född och jag hittar nästan överallt där och imorgon ska jag dit och då vet jag inte hur det ska bli i min värld. Det är så fel.

Och skånskan får överhanden i väntan på en annan rotvälska.

Och det djupa ligger där kvar och lurpassar. Söderberg var ett geni.

Obotlig.

Ensamheten äro helt tydligt obotlig. Men kanske är den bruten.

Svammel på svammel. Nästan som kaka på kaka. Haha. När ska det nånsin ta slut?

Men likväl ska jag till den världen. Till den staden. Till den hemstaden. R skall få besök, det skall bli mat och vin och bio och sen gud vet vad. Hon kanske äter upp mig. Hemska tanke.

Sen så vankas det djupaste förorten och ett hembesök. Och hur ska det sluta? Ännu en våldtäckt på helig mark? Hur skall jag veta vilken värld jag lever i? När den snurrar så fort så fort att jag knappt hinner med?

Och orden förvillar när de egentligen bara bringar klarhet. Fast i en annan värld.

Och skånskan blir en verklighetsflykt. Mmm, en ljuvlig sådan.