Änglavakt i korridoren

Mina korridorskamrater är de bästa i hela världen. Inte bara de bästa korridorskamraterna, utan de är de bästa i hela världen! Det mottagandet och den känsla av omsorg och omtanke som strålade mot mig när jag kom hem var enorm. Jag har aldrig känt mig så rörd och glad innan.

Sen att det hela var på grund av min lilla trafikolycka igår är en annan femma. Men den överlever jag.

Och jag blev fatiskt förvånad. Jag har bara kännt dem i ett par veckor. sex veckor eller något sådant. Så det är absurt. Här hemma stod det blommor och chocklad och kort och allt möjligt när jag kom hem, och framför allt en hel skara människor som undrade hur jag mådde och som överöste mig med omtanke. Jag hör hemma här. Helt enormt. Helt enormt. Aldrig upplevt något liknande förut. Och Fredrik på jobbet hörde av sig också. Helt enormt.

Helt enormt.

Fan att jag skulle vurpa på den där jävla cykeln. Okej, jag hade alldeles för hög fart och backen var alldeles för brant och den svängde alldeles för mycket och jag hade alldeles för dåligt tryck i bakdäcket. Men det är mitt fel, så jävla dumt. Och effekten blev att jag flög typ två-tre meter i luften och den momentum jag samlat upp landade på min haka som kraschade på asfalten. Kunde slutat hur som helst. Hade nog änglvakt.

Inte så konstigt med änglarna i den här korridoren.

Och pappa som kom trots att jag sagt åt honom att han inte behövde. Så himla snällt av honom att sitta och vänta med mig när jag blev fram- och tillbakavisad av sjuksköterskorna och läkarna på akuten. Men de hade väl viktigare saker för sig.

Fast det viktigaste är att folk bryr sig. Och det värmer mig. Folk som frågar hur jag mår. Det får mig att må bra. Även om det ser ut som att någon har gått lös på mig med nåt i ansiktet. Jag vill inte visa mig offentligt....

Men men, nu ska jag sova. Och imorgon kommer Raja hit. Vi ska plugga.