"...nåt som gör mig så varm"

Usch så hemskt. Riktigt hemskt. Sitter här och lyssnar på Danne Stråhed och hans ballad om de skånska flickorna. Jag ryser nästan. Inte för att det är skönsång utan för att det brings back memories.

Sången drog mig mot P7s hemsida, och där fann jag att de nu dragit mot Strv-VM. Och där var bilderna på grabbarna. Grabbarna jag dragit ur stridsvagnar, som jag krälat runt i skogen med, som jag sett varje morgon, varje kväll. Grabbar som jag levt med i nästan ett år.

Och då känns det verkligen lite extra hur mitt hjärta slår. Och det känns sjukt. Helt sjukt. På bilderna hade de knappt ändras. Inte ett dugg. De ser ut som om det var igår. Och jag vet inte om det känns bra eller dåligt.

Helt sjukt. Helt sjukt. Kan inte släppa känslan och tanken. Den tiden var enorm. Alla känslorna finns kvar. Jag kommer ihåg känslan av att genom mörkret färdas på bussen de sista kilometrarna till regementet efter permis, känslan av att gå på tåget i Stockholm eller boarda flyget på Arlanda och när skymningen sen faller på Lunds station. Jag kommer ihåg känslan av att vakna tidigt om morgonen ute i fält och veta att det är en lång och betungande dag som väntar. Kommer ihåg känslan av stå i småkylan vid uppställningen. Kommer ihåg allt. Allt så väl.

Och det är slut. Fy fan vad jag saknar skåne. Hela jävla skåne. Inte bara regementet där ute på fältet. Utan snacket, de skånska städerna, luften, den skånska morgonen. Allt. Allt, Allt, Allt.

fy fan vad jag saknar det ibland.

Men det är slut. Och en ny dag har grytt. En ny tid är här. Den står inte ens för dörren längre. Jag har redan gått långt förbi den. Men den finns kvar. tiden och minnena. Jo, så är det. De kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat. En mycket speciell sådan.

Imorgon: basgruppsmöte, seminarium och lite till.