En undersökning (av vilken buss som är bäst att ta för att nå Västerås flygplats) senare sitter jag på rummet och undrar vad som ska hända härnäst. Kanske ska jag attackera kompendierna. Ingen aning ärligt talat. Vet inte om jag pallar.

Jag tror ärligt talat att jag är lite konstig. Fast vem är inte det å andra sidan? Släng ner lite trevliga människor, bra musik och gud vet vad så leker livet. Men sen när jag slänger ner mörker och en seg eftermiddag frodas tankarna och sorgerna. Nästan som under högstadiet när humörsvängningar accelererade i samma takt som en Formel-Ett bil. Skumt det där.

Så nu är jag nästan på topp. Just nu. Men vem vet, om ett par minuter är det förbytt mot ett febrilt sökande efter kunskap.

Det var studier idag hemma hos O igen. Efter att jag dykt upp en halvtimma sen dök H upp en timma senare. Sen åt vi mat. Inte mer med det. Inte mer, verkligen inte mer. Mer än tårar, spyor och tappat hår blandat med en och annan PL 13. Lika hysteriskt som i fredags med andra ord.

Och övningstentorna är för övrigt inte att leka med. Hur fan ska tentan sluta? Det frågar jag mig. Och av andras smått panikslagna ögon att döma har jag förstått att jag inte är ensam att fråga mig det. Men likt förbannat infinner sig inte stressen. Den lyser med sin frånvaro. Lyser med sin frånvaro.

Läste en intressant artikelserie i två - serierna blir bara längre och längre... - i DN kultur igår och idag. Det var den danske författaren Carsten Jensen som hade fått en snilleblixt. En svag sådan. Mycket svag. Han menade något i stil med att globaliseringen skapat krigen mellan USA och dess motsåndare. Argumentationen bygger på att USA förverkligar sin förlorade nationalstat genom att angripa andra. Jensen slutar med att hävda att den ensamme individen i 2000-talets västvärld - likt Herkules när han bär Atlas börda på sina axlar - får bära ansvaret för sitt eget liv. Detta efter att samhället - likt Atlas - frånsäger sig sitt ansvar genom att hävda att samhällets enda form av överlevdnad är att försvinna.

Problemet är att individen förr, lika mycket som idag, var (och således är) tvungen att ta ansvar för sina handlingar. Och att alla samhällen - hur välfärdsorganiserade de än är i karaktären - är organiserade och skapade av individer. De banden som i välfärdssamhällen har knutits går inte att bryta. Hur mycket man än vill. Och den förvandling, om man så vill, som vi ser idag är snarare en gradvis återgång till ett samhälle där staten inte längre försöker rättfärdiga sin existens genom att intala dess MEDborgare att MEDborgarnas trygghet ligger i staten. När det i verkligheten är tvärtom.

Och det är en bra förvandling. Eget ansvar är bra. Utan att för den sakens skull mena att man inte ska hjälpa varandra. För det ligger lika mycket i allas intresse som den fria individen ligger i allas intresse.

Se där ja. Så slösade jag bort ett par minuter till. Ska nog ta och koka en kopp kaffe, lyssna till fler ljuva toner och hårda trummor tillsammans med kompendierna. Jag menar, varför inte plåga sig själv lite till så här i elfte timmen? Varför inte plåga sig själv lite till när onsdagen ändå kommer bli en plågodag? Det är lika bra att vänja sig.

Välkommen till livet!
Välkommen till 2000-talet.

Välkommen!

Imorgon: Plugg på Snerikes med O, H och A.