Efter att ha läst den debattartikel av bla Staffan Norberg från (v) i DN häromdagen börjar jag fundera på om det inte är så att framtidens politiska arena (och vi börjar nog se förändringen redan idag) kommer stå mellan de som förodrar förändring genom samarbete, gärna överstatlig om inte annat mellanstatligt, och de som in i det sista kommer kämpa för nationalstatens överlevnad och fortsatta makt.

Mellan de som ser till kompromisser och gemensam vilja som ett led i kampen för en bättre värld för oss alla och de som hellre se en kamp inom staterna för att förändra den egna staten - kanske lite längre.

Man kan se processen inom de flesta partier. Inom (v) där kommunister står mot de som tror på en europeisk vänster. Inom (mp) där det finns federalister som vill ha världskoalitioner för miljö och hälsa och de som ser överstatlighet som hot mot demokrati. Inom (s) där motståndarna mot EU länge kämpat mot förespråkarna. Inom (c) där det gamla gardet slår för Sverige mot det nya gardet med Maud i spetsen som slår för federalism. Inom (fp) där ena sidan vill ha språktest och övergångsregler och den andra sidan i traditionell mening vill ha samarbete över gränserna. Inom (kd) där, ja, eller, nja, jag vet inte, där kämpar de ju bara mot homosexuella och skilsmässor. Inom (m) där en grupp vill ha samarbete med andra länder och andra partier för att nå resultat och en annan grupp som ser moderaternas politik som den enda vägens politik.

Vi får väl se. Jag ser hellre samarbete och kompromisser än skyttegravar som snarare leder bakåt än framåt.