Räkneräkningar, räknar siffror, räknar räkningar, räknar räknar, räknar kväljningar. Jag har i alla fall runt tjugo (OBS otillagade) måltider i frusen. Usch för allt som har med att räkna att göra.

Det blir en tuff månad. Och jag som ska ner till söderlandet och härja. Hur ska det gå ihop med den sinande plånboken? Jag måste sluta leva över (under? det är ju ändå minus) mina tillgångar. Snart är mina reserver slut de med. Men men. Det löser sig. Boven i dramat är ju att jag inte kan slita mig från de nödvändiga utgifterna som julklappar innebär.

Biljetten är ännu inte inhandlad. Men det är på g. Varför ska biljetterna ta slut? Och varför ska de vara så dyra? Columbianen hade självklart svarat: kapitalism mi amigo. Och det är ju sant. Så vi har ju oss alla att skylla. Och det är ok. Egentligen.

Jag har annars varit totalt onåbar de senaste dagarna. Söndagen gick ju i sömnens tecken. Måndagen i arbetets. Och lika så gårdagen, även om den avslutades i sångens och tvättandets tecken. Den tillbringades med hypermannen, den käre arbetskamraten. Han är så himla energisk och positivt. Man bara hänger med. Som hans hund i princip. Men det är ju skoj det. Slängde i mig nästan ett helt paket dextrosol på väg till den andra arbetskamraten där vi skule sjunga nåt spel. Kommer inte ihåg vad det hette. Kommer bara ihåg att dextrosolen gjorde mig till en stjärna. Jag vann så det stod härliga till. Jag krossade dem.

Men så kan ju det också bero på åren i kören. I grunden kan jag ju sjunga. Även om rösten verkligen inte är vad den var.

Jag skulle iofs ha åkt in till stan idag. Men bristen på stålar och sömn höll mig hemma. I min säng. Jag bara njöt.

Idag: försöka fixa biljetter, eventuellt städa, titta på film.
Imorgon: jobba 7-16.