Jag tittade på en världskarta. En karta över hela världen. Från Amerika i väster till Japan i öster. Med Sverige nästan i mitten. Hela världen låg utsträckt framför mig, och så kände jag bara ångest.

Vadå? är det inte mer än så här? Är det här all?. ALLT!? Är det här HELA värdlen. Helt sjukt ju!
Att värdlen är så lite! Allt kändes så utforskat, så tillrättalagt, som att det inte finns nåt mer där ute, där på den där kartan som kan kasta om och vända upp och ner på allt. Som kan vända upp och ner på världen. Som inte kan vända upp och ner på världen.

Det är inte mer än så här. Men det var väl ingen nyhet. Jag tittade på en karta och insåg att det inte var mer. Inte mer än så här. Inte mer än så här...

Inte mer än så här.