Idag har jag haft sokratisk lektion 3. Den handlade om tradition. För första gången har gruppen förpestats eller kanske till och med ärats med min stämma. Med svaret på en ytterst enkel fråga flög min röst genom salen där på andra våningen. Kanske studsade det mot lärarens huvud, för han sa inget, ställde bara en ny fråga till någon annan.

Kanske var det att jag inte talat tillräckligt högt. Jag är fortfarande inte helt hundra och hade minuterna innan trillat i mig ytterligare två röda av den trevlige pluggkamraten. Bara ingen tror att hon dealar till mig. Men i kanske-landets vrår är det väl ingen ovanlighet.

Min stämmas lovsång till omständigheterna och jungfrutur medförde dock att jag vågade svara på en till fråga. Ut ur skamvrån eller hur var det? Kanske tvärtom när jag tänker efter. Tillbaka.

Men det reder sig.

Sen så gick jag och fikade med Ms I. Det var trevligt. Hon inhandlade en mp3-spelare och sen bänkade vi oss på varsin sida om en gigantisk kanelbulle.

Sen så måste jag säga att hela skandalen kring folkpartiet stör mig enormt mycket. Inte bara är det djupt kränkande att LUFs pressekreterare har trängt sig in i socialdemokraternas interna nätverk och att det är brottsligt. Jag hoppas att han straffas för det. Men än värre känner jag över det därför att jag som i minimal mån är politiskt aktiv straffas för det också. Jag har åsiktet, värderingar och en vilja att förändra det här samhället till det bättre och så kommer det några illvilliga som genom sina gärningar förpestar valrörelsen för oss alla. Och inte minst för mitt parti.

Vi kommer ha det svårast av alla. Alla vi 20 000 som arbetar för ett samhälle som är mer jämställt, klokare och rikare. Det stör mig.

Men nog om det.

Imorgon: Plugg inför seminariet.