"Kanske är jag närmare startpunkten än vad jag synes vara. I desperat behov av förändring med ett innerligt sökande efter en identitet och ett konstant, enkelt leverne. När jag tänker på det så har jag alltid sökt efter förändring och förnyelse. I det andetag då jag bestämde mig för att börja plugga. I det dis då jag steg av tåget i Lund för att påbörja lumpen. När jag beslutade mig för att gå gymnasiet på annan ort.

Evigt nya chanser med oändliga möjligheter och potentiella framgångar. Men förändringen må bestå, målet är alltid detsamma. Och så här i elfte timmen blir det än tydligare att jag är samma.

Samma tokighet
Samma potentiella insikt
Samma poet
Samma mjukis
Samma målmedvetenhet
Och
Samma livsglädje

Glädje till destruktion och
omfattande mörker

Jag släcker lampan och håller persiennerna uppdragna. Ser knappt vad jag skriver i mörkret, trots gatlampans sken där utanför. Jag halvligger halvnaken i sängen. Har tänt ett par ljus. Med blocket i ena handen, stödjande mot knäet och med pennan i den andra handen skriver jag baklänges. Baklänges min definition av mig själv. Tänker att det kommer vara oläsligt nästa morgon. Lika oläslig som jag själv.

Och så kommer klyschorna: livet är som en stereo; ena dagen rock, den andra ballader. Oavsett de skiftande rytmerna med sina svallande känslor och budskap av olika art har Billy alla skivor samlade. Hela tiden. Det är bara att välja efter humör och smak.

Jag kommer ihåg hur jag ibland använde mitt skrivblock under gymnasiet till annat än studier. Jag kunde skriva saker som att jag saknade livet eller bara vackra och tragiska dikter. Pennan som vapen.

Vad jag stred mot var dock oklart. Kanske mig själv och min uppenbarelse. Kanske min historia, eller min framtid. Kanske ensamheten. Någonstans glömde jag bort kampen. Jag hittade mig själv, brukar jag tänka och säga. I lumpen stred jag mot min osäkerhet och rädsla och byggde ett betryggande och säkert fort. Utåt var det kanske ingen skillnad, men jag kände för en gångs skull allt det där som jag ville känna.

Jag blev det jag visste jag var.

Bra.

Smart, snäll, snygg och säker. Frid och fröjd. Allt paketerat i ett förträffligt litet liv med många vänner, ett vacker hem och goda resultat både i jobb och studier. Hurra! Korka upp och njut! Visst, det var rabalder på taket och sammanbrott efter tentor, men jag levde!

Och vart står jag nu? Har det bara varit en karusell eller fick jag upp ögonen?

Är det på riktigt?
Är jag på riktigt? Var det jag som lurades eller har jag varit lurad?

Bråk med definitioner kanske, men det är inte sak samma.

Jag har ett liv och jag vill leva det! Jag vill lyssna på rock ena dagen och ballader den andra. Och det gör jag. Men samtidigt står jag lika osäker som innan. Lika törstande efter samhörighet och kärlek. Jag kan ge det, men kan jag ta emot det?

Kan jag ta emot det?

Kanske borde jag bara stänga dörren. Ungefär som när man är på en fest. Alla skrattar och är glada, och så går jag plötsligt in i ett mörkt rum. Ser smuts och skuggor, kanske ett gråtande barn. Och så stänger man bara dörren. Går ut och stänger dörren.

Tillbaka in i värmen.

Visst, vetskapen kanske gror och man fryser kanske, men man har ju korkat upp. Tänk vilket slöseri det hade varit annars.

Livet går liksom vidare. Men tänk om jag lämnar mig själv bakom?"