Det var skönt att agitera lite igen. Var ett tag sen. Tydligen hade jag dominerat totalt, tackar tackar. Är det bra eller dåligt?

När jag var lite yngre än vad jag är nu så var jag med i ett politiskt ungdomsförbund. Fråga mig inte varför men jag tror att det hade nåt att göra med en fix idé jag fick. Jag bestämde mig av någon outgrundlig anledning för att det var viktigt att bestämma vad jag tyckte och lika viktigt att deklarera det med ett medlemskap i en hjärntvättarorganisation.

Det jag gjorde var att jag fixade material från alla de stora politiska ungdomsförbunden och försökte få dem att värva mig med sina skönmålningar. Efter mycket möda bestämde jag mig så småningom för vad jag tyckte och har väl i stort behållit den inriktningen sedan dess.

Visst, det har varierat lite fram och tillbaka, men trots funderingar på att säga upp mitt numera partimedlemskap, så är jag fortfarande betalande medlem. Det var kul till en början. Jag gick på utbildningar, höll manifestationer med andra på Stockholms gator och åkte på konferenser i andra delar av landet. Givetvis föll jag för en av flickorna i ungdomsförbundet också

Ironiskt nog så var det kärleken som till slut motade bort mig från den aktiva politiken. Trots inviter från höjdare som t.ex. riksdagsledamöter att debattera mot dem (kanske ville de debattera mot mig därför att jag var ett lätt kort, vad vet jag) så höll jag mig borta.

Nåväl, nog med historia. Igår på seminariet så vaknade agitatorn i mig till liv igen. Jag slog näven i bordet och förklarade att vi tamejfan måsta ta ställning för vilkas intressen (i det här fallet barnens eller föräldrarnas) som ska sättas i främsta rummet.

Och ni som var med: jag står fortfarande kvar vid min ståndpunkt att FB minsann kan slängas i papperskorgen. Ärligt talat, den suger!