alldeles för bra på det

Det finns mycket i livet som man inte är stolt över. Saker som man inte kan vara stolt över och saker som man inte vill vara stolt över. Får vara stolt över. Och ibland när man rör sig framåt så funderar man på vart det man är på väg. Vart man ska. Vart man vill. I omklädningsrummert här om veckan tänkte jag dra den inre monologen för F om hur pissigt allt har varit och hur dumma alla har varit och minsann hur strong jag har varit. Men jag bet mig i läppen. Det var lika bra. För jag har saker som jag inte kan vara stolt över, vill vara stolt över och framför allt får vara stolt över.

När jag för ett par veckor sen kom försent till stora torget och försökte tränga undan allt och låtsas som ingenting men ändå blev fast där mellan den stora termosen och allt jag inte kan vara stolt över stod liksom tiden still. Det är lite svårt att förklara och jag är inte säker på att jag ens vill förklara. Hela den tid som hade passerat innan jag kom fram försent till det där torget hade jag bannat mig själv, hatat mig själv, gråtit mig själv och älskat mig själv bara för att stundtals kunna hata andra än mig själv och banna andra än mig själv. Jag kände ingenting där på stora torget och det förvånade mig ett litet tag men ändå så är det så självklart. Jag kan bara känna saker när ingen ser på.

Fast det är också en lögn. Jag kände stor glädje senast idag och jag skrattade så att alla såg. Men det är en annan femma. Poängen med att drista sig till ofrivilliga och ostolta saker är att de finns kvar där i botten av ens egna lilla träsk. De blir liksom bevis på ens egen ofullkomlighet och fungerar som smetande bevis på andras ofullkomlighet. Det ligger i allas vårt intresse. Och jag vet i alla fall en sak: jag kan inte vara stolt över min historia. Jag får inte vara stolt över min vardag. Jag vill inte vara stolt över mitt skratt.

Jag är jag och jag är tyvärr jävligt bra på det.