Tilltufsad, dammig och söt men aningen skabbig uppenbarelse

Under den underbara rubriken "Hoppfull glugg i livet" skriver DN:s Stina Zethraeus en alldeles underbar recension som handlar om en dammig kråka. Hon skriver underbara meningar som "Många har nog känt sig som en tilltuffsad, dammig kråka i något sammanhang. Särskilt om där finns kuttrande duvor runt omkring, som man gör allt för att vara till lags. Hur hopplöst fel är det då inte att börja rota i soporna för att hitta något riktigt fint att blidka duvorna med?"

Jag blev helt betagen direkt. Och det blev ju inte bättre av att hon fortsatte med meningar som "Fast ju då, när det är som dunklast, kan man ju hitta en liten glugg i livet. Ett litet ingångshål till något större som öppnar sig på andra sidan. En källarglugg till exempel." eller "en söt men aningen skabbig uppenbarelse, vars pinaler ryms i en tom chipspåse" eller "då kan man känna sig hemma hos en brokig samling flaxande individer som vindögt trummar på kastrullock och gapar för full hals."

Hon rosar boken, men jag tycker snarare att recensionen är "så hoppfullt och så tuffsigt vacker"