Lost in moderation

Jag känner mig som lost in moderation. Eller snarare: lost in motivation. Inte så att motivationen inte finns, för det gör den. Inte så att jag inte vill, för det gör jag. Men så för att jag bara inte kan, så för att jag bara inte förmår. Som i måndags. Då stod jag halva dan vid fönstret och glodde på vinden. Det finns ett träd som står inte allt för långt borta och som det levde, verkligen levde med vinden. Löven var alldeles gula och det och levandet gav en mycket vacker höstinramning. I vinden vajade trädet och dess blad med både envishet och följsamhet. Ungefär så känner jag mig också. Jag envisas med mig själv, men ändå följer jag med.

Anledningen till att jag tittade så mycket på just det där följsamt trotsiga trädet var att det fanns något rött i det. Mitt i trädkronan glimtade klarröda löv. Ungefär som ett hjärta. Det var vackert att se.

Ja, hösten är nog allt bra vacker trots allt. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i hösten. Jag har alltid tyckt att den är grå och trist och mossig. Mossigt gul på nåt sätt. Men nu när träden vajar med klarröda hjärtan, ja vad gör man inte då? Annat än att stå i fönstret och titta på?