En dag som denna

Tjugohundrasju. Det mänskliga psyket tycks vara konstruerat så att det alltid intalar sig själv att det senaste är det mesta. Men likväl är det övertygande och hjärncellerna tuggar frenetiskt i sig av det och tuggar sen på om hur det mesta har varit det mesta. Och så också för mig. Frågan som nu kvarstår efter allt intalande är därför: hur blev det så här? Följt av en liknande: vad var det som hände?

Och sen slåss hjärncellerna. En av dem sjunger tillbedjande om fjädrar. Det berättar i en lidelsefull sång om hur hon var en fjäder som flöt vackert och var speciell, så speciell. Och hur det sedan ville att fjädern skulle flyta starkare än aldrig men hur det trots alla försök att få det att flyta högre bara misslyckades. Hur det i ett kontrollfrenesi pustade och blåste på fjädern men då bara blåste det längre och längre bort. Det är en vemodig hjärncell. En insiktsfull och förstående hjärncell, men en självhatande hjärncell. ”Vad gjorde jag då? Vad gjorde jag där, vad i helvete gjorde jag där? Jag hör inte hemma här!”.

Sen hörs en annan röst i huvudet. Den överröstar plötsligt allt annat och berättar om sitt kungadöme och sina riddare som minsann har ställt alla gudlösa mot väggen. De som är felaktiga ska alla samma öde möta. Hjärncellen målar upp bilden av ett fältslag som tog slut och som tog en oväntad vändning. Den heliga slakten hade i början varit häftig men det hade lugnat ned sig och hamnat i ett vapenstillestånd. Men vapenstilleståndet hade sen också tagit slut, som av en befallning från gud själv. Den ena kämpen hade satt upp ett tält på slagfältet och istället bjudit på te. Alla svärd var förbytta mot gitarrer. Det var ingen vacker tebjudning, men den var inte blodig. ”Där var vi, med vårt springande och förvirrande, men jag såg inte mitt förvirrande någonstans.”

Dess två hjärnceller sjunger starkast, men det finns en uppsjö av andra också. Hjärnceller är många och de bestiger huvudet med olika befallningar och påbud. En hjärncell sjunger om vackra stränder och höga berg, en annan sjunger om fina väggar och spruckna tapeter. En sjunger om blinkande ögon och en ytterliggare sjunger om rosor och choklad. Den sjunger om skolådor med foton och förhoppningar om gemensamma stjärntittningar. Det finns hjärnceller som sjunger om det mesta. De är märkta med en tvåa, två nollor och en sjua och de berättar om arbete, svett och tårar. Om brustna hjärtan, kärlek och framtiden.

När jag ska återberätta året blir det dock med andra ord. Kanske en annan dag när det inte finns förvirrande hjärnceller omkring.

Frågan

Och så kom frågan. Han hade just penetrerat en bit grillad potatis med gaffeln och släppt bytet i munnen. Precis när hans tänder delade biten i två delar kom frågan flygande mot honom, spottad som av en kanon. Han var säker på att hon egentligen inte menade så mycket med den. Det var en enkel fråga, en sådan fråga som man mycket väl kunde ställa vid det här laget. Likväl hade han ingen aning om hur han skulle reagera och framför allt inte vad han skulle svara. Problemet för honom var inte så mycket vad han skulle svara först utan vad han skulle svara sen. Vad han skulle svara på följdfrågorna. Och hur han skulle motivera sina följdsvar. Hur han skulle motivera sitt eget liv.
_ Och så satt hon där framför honom med ett vinglas i handen som hon sakta förde mot munnen. Hon såg inte belåten ut, det var inte så att hon hade försökt sätta dit honom. Han insåg det i alla fall. Ändå kunde han inte låta bli att fundera på varför det var så viktigt. För att dröja ut sekunderna något längre och vinna sig själv lite tid bytte han därför fokus. Bredvid dem, utanför fönstret, var en bil på väg in i ett garage. De hade stannat på gatan och väntade på att garageporten skulle röra på sig. I sekunderna innan garagedörren hade försvunnit helt och blottat det mörka hålet i byggnaden kom det en äldre kvinna gående på gatan. Hon hade givetvis kunnat vänta några sekunder och låta bilen lämna gatan och köra in i garaget. Men det gjorde hon inte. Hon masade sig istället sakta framåt, blockerade infarten och lät den av otålighet vibrerande bilen vänta utanför. Han fick för sig att det var symboliskt. Han kunde dock inte sätta fingret på vad. Tänk om det var så att han kände den där kvinnan. Eller kanske tvärtom. Eller kanske bilen. Han visste inte.
_ När han vände tillbaka blicken mot henne började han inse att det var lönlöst den här gången också. Han hade varit tyst alldeles för länge. Genom att inte svara direkt och obevekligt på hennes fråga hade han svarat på en annan. Eller kanske till och med svarat på den hon ställde, men indirekt. Hennes då förutsättningslösa, glada blick hade nu bytts mot en smalare. Ögonen talade till honom på ett sätt som få förstod, det var som att ögonen levde sitt eget liv. De krävde flera svar. Medan munnen hade ställt en fråga och tyst väntat på det och sörplat vin hade ögonen gått steget längre. De hade nästan förstått och ville nu veta mer. Obevekligt veta mer.
_ Han svarade att han inte visste. Tittade snabbt ut på gatan igen. Bilen var borta, kvinnan också. Det var skönt det i alla fall. Sen förklarade han snabbt att det var så länge sen. Tiden går fort.
_ Hon verkade nöja sig med det, ögonen var tillbaka till sitt vanliga jag. De tittade nästan på honom förlåtande. Som att de nu förstod allt och därför bad om ursäkt för sin hets och stridighet. Men de förstod ingenting. Han föraktade dem, de var lika blinda som alla andra. Men så var det ju så han ville ha det.
_ Och så frågade han sen om de skulle ha dessert. Hon ville mycket gärna ha det. Hon hade säkert glömt bort deras lilla batalj tio minuter tidigare och lite gjorde väl det. Inte för att han hade glömt, aldrig skulle han göra det. Men för att hon hade gjort det. Kanske kunde det funka ändå. Så länge inte ögonen blev obevekliga. Han föraktade dem. Kanske skulle han kyssa henne.

Kvällarna i garaget

Men så mindes han plötsligt en saga som han brukade berätta när han var liten. Den hade handlat om ett litet troll som kunde göra sig osynligt. Han hade hittat på historien och berättat den för sin yngre bror om kvällarna. Periodvis hade de delat rum och innan de somnade drog han historien om trollet och hur det hade kommit på villovägar ifrån sina föräldrar. I sagan var det en liten hare som lurade iväg trollet och som sen när den hade tröttnat hade lämnat honom ensam i skogen. Trollet var dock inte ensamt där ute i skogen särskilt länge. Han fann ganska snart en liten groda som höll honom sällskap. Trollet och grodan brukade leka eller bara sitta på en strand vid en liten sjö där ute i skogen. När de blev hungriga klättrade trollet upp i ett träd och hämtade kottar som de sen åt.
_ Hans bror hade tyckt om sagan, det trodde han i alla fall i efterhand. Han hade lurat i honom att han hade träffat trollet på riktigt och att sagan egentligen var sann. Han hade också lurat i honom att man oftast inte kunde se trollet eftersom det var osynligt långa tider och mycket blyg. Och så höll de på. Han berättade godnattsagor för sin bror som handlade om vänskapsband och trygghet, hans bror lyssnade plikttroget och drömde gott om natten.
_ Det var först senare som han hade förstått vidden av det han hade gjort. I berättelsen hade trollet så småningom hamnat i en människofamilj. En dag när det hade varit uppe i trädet för att hämta kottar gick en familj förbi och trollet hade av rädsla tappat greppet och fallit ner i familjens picknickväska. Det var visserligen inte alls vanligt att människor rörde sig i den delen av skogen och trollet hade aldrig ens sett en människa men ner i picknickkorgen föll han. Väl där hade han glömt kotten han höll i handen och stället börjat äta av maten.
_ Familjen blev givetvis förvånad och rädd när de kom fram till gläntan i skogen, brett ut filten och tittat ner i korgen. Den lilla flickan i familjen höll för ögonen och modern bad en tyst bön medan fadern tog tag i det då sovande trollet. Trollet vaknade i samma sekund men kände av någon anledning trygghet där i familjens närvaro. Och som av en vacker slump kände även familjen snabbt en trygghet. De adopterade trollet och tog med det hem till staden.
_ Grodan i sagan glömdes dock snabbt bort. Vad är vänskap i jämförelse med familj. Visst, vissa kvällar kom grodan tillbaka in i sagan och besökte trollet, men den trogne vännen rörde sig enbart i periferin. Bara några enstaka inhopp, som då det räddade det lilla trollet från dess mamma som ville ta med det hem till skogen igen påminde om vänskapen och det som en gång hade varit. Varken han eller hans bror reflekterade dock särskilt mycket över det då när de skulle sova i garaget. Då var det bara sagan i dess enklaste form som betydde något. För honom hur han fick berätta om familjelycka och för hans bror som fick sova sött om natten. Mycket mer än så var det inte då. Berättandet gjorde verkligheten till en saga och sagan till verklighet. De kunde glömma garaget och allt det andra och istället tänka på det de inte hade.

Senare – långt, långt senare – insåg han så kanske vidden av det han då hade gjort. Hur han hade bytt garaget mot ett hus, hur han hade bytt de själva mot ett troll. Hur detta sagans elaka monster hade fått symbolisera trygghet, vänskap och kärlek. Hur trollets föräldrar inte hade brytt sig och hur varelser av ett helt annat väsen, riktiga människor, hade fått ta hand om trollet på ett sätt hans eget slag inte förmådde. Men det var bara kanske. Det fanns ingen anledning att då senare – långt, långt senare – grotta i det. Men trollet, det kom han ihåg.